Göteborgsposten – 18 september 1862, sida 1

Det fanns ej flera tecken till lif inne på gården än de som husets yttersida visade, sedd från vägen. Allting tycktes vara tillstängdt. Alla stall och uthus voro karakteriserade af stängda dörrar, utan så mycket som ett halmstrå hängande vi deras trösklar, för att tillkännagifva, det de understundom praktiskt användes. Jag såg intet lefvande djur: inga svin, ankor eller höns. Det var fullkomligt stilla och lugnt på gården, och som det fina regnet nedföll alldeles rakt, utom att en vindflägt förde det åt ena eller andra hållet, var tystnaden fullkomlig och nedslående. Jag gaf till ett högt rop och borjade aftaga selen på min häst, i afvaktan på att ropet skulle göra verkan. Den första person som ljndet af min röst tycktes hafva nått var en liten, men som det syntes brådmogen gosse. Han öppnade bakdörren till huset, gick ned för trapporna och nalkades mig för att hjelpa mig i mitt göromål. Jag lossade just sista spännet i selen, då jag vände mig om och fick se stående alldeles bakom mig en person, som nalkats så sakta att det skulle varit oroande att finna honom så nära sig, äfven om det icke funnits något i hans yttre, som nödvändigt måste göra ett obehagligt intryck på en hvar. Han bade, mina herrar, det gemenaste utseende som det någonsin varit mitt öde att skåda, Närmare femtio år än någon an