Göteborgsposten – 17 september 1862, sida 1

—— sälttåg söretogos for eröfring, och erhöllo ett ökadt intresse af de egna sorhållandena för det land, hvari de utsordes. be ledde till upprättandet af en särskild kär, och utöfvade sin inverkan på sättet att slåss, marschera och slå läger; med ett ord, gåfvo armöen en egen karakter, starkare utpräglad och mera varaktig än som kunnat åstadkommas af krig i den storsta skala. Absinth, kaffe, palmtrad, snabba araber i burnus, razzia, zouaver, afrikanska jägare etc., så obetydliga sedda hvar för sig, bildade äock en stark kedja af traditioner i den franska soldatens lif. Inga hvarken yttre eller inre förändringar i organisationen kunna utplåna makten af sådana traditioner, de kunna endast bortskymmas af nyare och mera glänsande dyhka. Kejsaredomet har ej varit sent att rikligen anskaffa sådana: längrockade ryssar, osterrikare med tätt åtsittande byxor, fula kineser, utan att nämna engelska allierade och turkar; Stambul, Milano, Peking, Sebastopol, Alma, Inkerman, Tchernaya, Magenta, Solserino, vintrarne på Krim, vägarne öfver Alperna och italienska somrar, Savoyen och Nizza. Ingen under derfore, om aruber och kabyler minskas för blicken; om Isly och Constantineh förgätas, om afrikanska bivouaker förlorat sitt intresse och Algier sitt behag. Ännu mera, då nu värkampanjerna kommit ur moden, sjunker Algier ned till en obeqväm garnison, som endast har den fördelen qvar, att den tid, som tillbringas der, räknas för ett fälttåg — det vill säga, hvarje år lika med två års tjenst, Det talas om att man skall berölva dem denna sista gloria, och då skall toga återstå af afrikanska souvenirs utom absinth, kaffe och de vid intantertet nyintörde rouavbyxorna. Följden af allt detta är en ny arm, till utseeude, materiel och anda lika mycket skiljd från 1848 års arme, som denna senare var olika restaurationens. Det är en kejserlig urme. Alla dritfjedrarne inom mensklig verksamhet hafva satts i rörelse: intresse, klasskänsla, arorika traditioner, esprit de corps, och drägt, allt har begagnats, for att draga den till dynastien. Den menskliga naturen ar gåtofull och isynnerhet det franska species af densamma; men om vi icke vore skyldiga medgitva att alla de kända lagarne för mensklg natur skola just i der kritiska ogonbiucket vara upphäfna, eller att det hos frausmäannen finnes en medfödd ovilja mot dynastiska känslor, skulle vi ha allt skal att antaga, det armåen kan under alla omständigheter påräknas. Men, dynasuskt eller icke, armeen är dock ett fortraflligt ars, som kejsardomet skall lemna efter sig ull Frankrike. Det har kostat mycket, men fransmännen kunna ej klaga öfver, att de icke hafva ersättning för sina penningar. Andra armeer kunna ofverträffa den lett eller annat sali; men i det hela taget finnes det ej någon militärisk organisation, der det befiotliga materialet så val begagnats. Det är detta som gör den sranska armeen till hvad den är, och ej någon medfödd särskild håg för soldatyrket, såsom man vanligen antagit. Den sfranske soldaten synes i allmänhet icke ull sin storsta fördel i garnisonen eller på paraden; det är endast på fältet som han kan rätt uppskattas. Det ligger någonting nedtryckande och inskrankande tör hans expansiva karakter i garnisonslifvet. Detta härleder sig utan tvifvel från den isolering, hvari nan jemförelsevis lefver och hvilken tramalstrar några af de dåliga sidorna inom klosterlifvet I jemförelse med andra armåer hafva de franska oflicerarne och soldaterna föga beblandning med de öfriga samhällklasserna — de lefva i sin egen lilla verld. De bästa sidorna af vår menskliga natur utveck. RA