Göteborgsposten – 16 september 1862, sida 1

— — A AW——— priset sjunkit. Affären kan då möjligen sl ut med förlust i stället för vinst, och dett: blott genom fördröjd tullstämpling. För köpmannen må trägans financiells sida vara, om icke allt, åtminstone hufvudsak och man har ej rätt att af honom fordra an. nat eller mer än redlighet i transaktionen. men ur samhällets högre synpunkt sedt finne: en moralisk, eller — egentligare uttryckt — en omoralisk sida af tullstämplingen, som på: kallar uppmärksamhet och rättelse af en rätt vis och upplyst regering. Om man tillochmed lemnar ur sigte obilligheten deraf, att genom det medelst omförmälte åtgärd i förväg lagda hinder, den ene godsegaren något längre, den andre något kortare tid beröfvas tillfalle alt förfoga öfver sin egendom, är dock den utväg i hög grad demoraliserande, som blifvit en coutume och som, under nuvarande förhållanden importörer nödgas använda för att med möjligaste korta tidsutdrägt komma i besittning af sina införskrifna stämpelbara artiklar. Det gäller nemligen handtryckningar till förrättningsmännen, och att i dem öfverbjuda hvarandra. Osoget med dessa extra sportler är drifvet ända derhän, att de genom vanans makt blifvit förvexlade med de lagliga, så att t. ex. Stämpelmästaren i en af rikets städer helt ogeneradt debiterar (inclusive i tullstämpel-afgiften till staden) dessa sina sportler, hvilka under hans gyllene period voro så ansenliga, att hans inkomster beräknades till likhet med de högre tulltjenstemännens, törhända Tulldistriktehesons ej ens undantagne. Om detta onus för de trafikerande medförde någon nytta för staten, skulle de kanske, i detta såväl som i mycket annat, draga korset med tålamod, men det förhåller sig alldeles tvärtom; åtgärden är gagnlös, innefattar ingen dermed åsyftad kontroll, utgör intet hinder för smuglaren. Deremot nödgas staten underhålla, i och för stämplingen, större antal tulltjenatemän; köpmannen belastas med öfverflödiga kostnader till byror, handtlangare, m. m., hvarpå den konsumerande allmänheten slutligen får sitta emellan genom fördyrade varor, emedan de naturligtvis måste bära importörens utgifter för deras anskaffande och behandling till det ögonblick då de afyttras. Upphåtvandet af tullstämplingen blir således en angenäm vinst för staten, köpmannen och konsumenterna. Regeringen sjeif har påtagligen långt för detta uppfattat orimligheten at ifrågavarande stadgande, och haft samt har för alsigt att undanrödja detsamma. Derom vittnar befallningen för omkring tre år sedan till kommerskollegium att intordra Handelsföreningarnes 1 de större städerna utlåtande rörande upphätvande af all varustämpling. Med undantag af len frisinnade Handelsföreningen i Gefle, påyrkade de öfriga tullstamplingens bibehållande ; nen, i uppenbar motsägelse till detta yrkanle, och inspirerade af det missförstådda handtverkareoch sabrikantiutresset, voro de nog naiva att begära, det halloch tabriksstämpeln nåtte afskafas, emedan den vore ett betunsande onus. Beredvilligheten, hvarmed resoringen gått denna önskan till mötes vittnar rtterligare om klar insigt af all varustämpings olämplighet och om afsigten att borttasa densamma. Med den 1 Januari nästkomnande år kommer hallstämplingen att upphöa Sjelfva konseqvensen fordrar, att steget ages fullt ut, och att jemväl tullstämplingen och med detsamma afskaffas. Om regerinsens vilja i detta afseende visar det anförda tt ingen tvekan kan uppstå, och man är ej serättigad att misstänka henne för den svageten att låta binda sina händer af en underrdnad myndighet och ensidiga korporationers visa bemödanden att å hogsta ort bringa rågan i glomska.