Göteborgsposten – 16 september 1862, sida 1

alltifrån soluppgången dagen efter deras affärd från Steepways, trotsat ostoch sydostvindarne, Tre gånger hade solen gått upp öfver dem och ännu blåste den bistra vinden i deras ansigten, likt någon elak ande som sökte tvinga dem att vända om. Men kapten Jorgan var alltför förtrogen med alla vindar som någonsin blåst och för mycket van att listigt begagna sig af deras minsta svagheter och i langden taga lofven af dem, för att nu låta sig besegras af någon medlem af den luftiga familjen. Det var hans åsigt att det i det stora hela betydde föga, hvad slags vind som blåste, och han var derföre vid detta tillfälle lika likgiltig för vinden som någon man kunde vara, hvilken betraktade densamma som en gammal bekantskap. Man skulle af hans beteende tillochmed kunna tro att det fanns ett slags broderlig vänskap emellan kaptenen och vinden, liksom emellan tvenne professionela boxare, hvilka ofta äro hvarandras motståndare. Den unge fiskaren var inom trängre gränser van vid att föga bry sig om hårdt väder, och dessutom var han ju upptagen af en enda oroande tanke. Deras väg hade än gått förbi hafvet, hvilket af de bruna klipporna splittrades i skum, än inuti landet förbi ensamma byar af fattiga hyddor med jordväggar, och en eller två städer med en gammal kyrka och ett torg. Men slutligen hade de kommit på den äkta Cornwalliska heden