Göteborgsposten – 15 september 1862, sida 2

ha vi ett telegrafiskt utdrag ur en på Pallavicinis berättelse grundad officiel rapport från Cialdini. De öfverensstämma i det hela med bvarandra. I ingendera finnes någon antydan om något bakhåll eller listigt öfverfall at Pallavicini; deremot framgår derur, att Garibaldi, åtminstone så vidt hans befallning kunde höras, lemnade de kongl. truppernas eld obesvarad. En stor slagskugga faller dock öfver turinerregeringen, hvars befallningar nästan förråda en kannibalisk vildhet. Garibaldis bref, dateradt d. 1 sept. ombord på Duca di Genova, det fartyg som förde honom till Spezzia, lyder i sin helhet sålunda: De törstado etter blod och jag ville spara det, de, icke den stackars soldaten, som lydde, utan kotterimännen, som ej kunna förlåta revolutionen, att den är revolution (hvilket stör deras konservativa matsmältning) och att äfven den bidragit i någon mån till konstituerandet af vår italienska familj. Ja, de törstade efter blod, jag märkte det med smärta och gjorde mig derföre all möjlig möda, att förekomma, det våra angripares blef utgjutet. Jag sprang längs vår front och ropade, att man icke skulle skjuta, och från venstra centern, der min och min adjutants stämma kunde höras, lossades ej ett enda skott. Så var ej fallet å angriparnes sida. På 200 meters afstånd började de en helvetisk eld, och de midtemot mig stående bersagliererna riktade sina skott emot mig och träffade mig med tvenne kulor, en i låret, hvaraf såret är obetydligt, och en i fotknölen, som gjorde ett svårt sår. Eftersom allt detta skedde vid början af striden och jag blifvit sårad förd till ett buskage, kunde jag icke se någonting mera, emedan en stor trängsel rådde omkrig mig, under det man förband mig. Men jag kan med godt samvete intyga, att ända till slutet af den linie, dit min och min adjutants stämma nådde, intet enda skott lossades. Alldenstund man på vår sida icke sköt, var det lätt för trupperna, att närma sig och blanda sig med de våra. Och då man sade mig, att de försökte afväpna oss, svarade jag, att man snarare må afväpna dem. Mina kamrater voro likväl så litet fientligt stämda, att jag i trängseln blott kunde låta afväpna några få officerare och soldater. Men så gick det ej på vår högra flygel. Picciotti, som angripits af de regelbundna trupperna, svarade med en salva längs hela linien; fastän trumpeterna gåfvo tecken att inställa elden, börjades en skarp handgevärseld, som likväl icke varade mer än en qvart. Någon förvirring uppstod på vår linie, derföre att jag föll sårad. Våra soldater, som icke sågo mig, började draga sig tillbaka i buskaget, så att den mig omgifvande hopen så småningom skingrades och endast mina trogna törblefvo qvar hos mig. I detta ögonblick hörde jag, att min stab och öfverste Pallavicini underhandlade angående foljande vilkor: 1) Att jag skulle tillåtas jemte min stab draga mig fritt tillbaka dit jag ville (jag svarade på ett engelskt fartyg); 2) att våra öfriga kamrater skulle försättas i frihet, så snart de kommit till kusten. röfverste Pallavicini har i alla militäriska rörelser uppfört sig som en tapper och intelligent anförare och han har hvarken mot mig eller mitt folk brustit i artighet och humanitet. Han uttryckte sin smärta öfver, att ha nödgats utgjuta italienskt blod, men han hade erhållit peremptoriska befallningar och måste lyda. Mina anordningar voro af rent defenisiv natur, och jag hade hoppats kunna undvika en strid, i betraktande af vår fasta ställning och i hopp att de regelbundna trupperna skulle ha mindre blodiga ordres. Hade jag icke straxt i början blifvit sårad, och hade ej mitt folk erT hållit befallning, att under alla omständigheter städse undvika hvarje sammanstötning med trupperna, skulle striden mellan män af samma folk kunnat bli förfärlig. Det är emellerstid bäst som det är. Hurudan utgången af mina sår än må bli, hvilken lott regeringen än må hafva förbehållit mig, har jag dock medvetandet af att ha gjort min pligt, och offret af mitt lif är ringa, om det bidragit till att förvärfva det åt ett stort antal af mina medborgare. Med det djerfva företag, hvari jag och mina kamrater störtat oss, hoppades jag intet godt af Ratazzis regering. Men hvarföre skulle