Göteborgsposten – 15 september 1862, sida 2

— Det är den herre, i hvars sällskap jag beger mig på min färd, yttrade den unge fiskaren till Tregarthen. — Åh! svarade Kittys fader i det han betraktade kaptenen med ytterligt ogynnsamma blickar. Jag erkänner att jag icke kan säga, det jag ser er med nöje. — Nej, medgaf kaptenen. Och för att säga sanningen tyckes detta vara den allmänna åsigten bär i byn. Men förhasta er icke; ni kan komma att tänka bättre om mig framdeles. — Jag hoppas det, svarade Tregarthen. — Ja, och jag också, sade kaptenen alldeles ogeneradt; mera än så, jag tror det, ehuru ni icke gör det. Men emellertid mr Tregarthen önskar ni väl icke utbyta ord af misstroende med mig: och äfven om ni gjorde det, skulle ni icke kunna det, ty Jag vill det icke. Ni och jag äro för gamla, för att efter skenet döma en menniska tvärt emot vår erfarenhet att man ej bör göra det, och om ni ej har lefvat tillräckligt för att finna det orättvisa i dylika domar, ar ni en lycklig man. — Herre, svarade den andre, på hvilken denna anmärkning tycktes göra ett pinsamt intryck, jag har lefvat nog för att djupt erfara det. — Godt, sade kaptenen blidkad, då har ljag utan att veta det träffat rätt. Nåväl Tre