Göteborgsposten – 15 september 1862, sida 1

unga enkan, som nu kommit in med sitt arbete på armen, blef först så oroad att hon skrämde den lilla flicka, hon ledde vid handen och hvilken gömde sitt ansigte i modrens kjol och grät. Kaptenen, som insåg att man gjorde honom ansvarig för den husliga förändringen, betraktade densamma med ett uttryck af dåligt samvete och kastade en blick på den unge fiskaren liksom bönfallade att denne måtte komma till hans bistånd. — Söta Kitty, sade unge Raybrock, dyra, älskade Kitty, jag måste genast gå till Lanrean och vet ej huru långt eller hvart jag sedermera möjligen kan komma att begifva mig. Men ännu värre än så, Kitty — vårt giftermål måste uppskjutas, och jag vet ej på huru lång tid. Kitty stirrade på honom i tvifvel, förundran och vrede och stötte honom tillbaka med handen. — Uppskjutas! skrek mrs Raybrock. Giftermälet uppskjutas? Och du går till Lanrean? Hvarföre det, i Herrans namn? — Dyra mor, jag kan ej, får ej säga hvarföre. Det skulle vara vanhederligt och strida emot min pligt att göra det. — Vanhederligt och stridande emot din pligt? svarade det gamla fruntimret. Och ligger det intet vanhederligt, intet mot pligten stridande i att krossa sin egen trolofvades hjerta och sin