Göteborgsposten – 13 september 1862, sida 2

påskörenoch Julouer annu Upppulus, äatt1 ig en gång vid jultiden. att den s. k. spögubben flera ånger sökt en grosshandlare på hans kontor utan att räffa honom. Grosshandlaren var en human och giftild man, och det faller sig derföre helt naturligt att ättvisans handtlangare ej ville upphöra med sina besök öorr än desamma krönts med framgång, helst som han isste, att i händelse grosshandlaren personligen anräffades, gåfvan skulle blifva riklig. Det hände sig nu tt han ester ett förnyadt försök, hvilket ej aflupit bättre n de föregående, fick se grosshandlarens frodiga getalt ett långt stycke framför sig på gatan, och genast af han sig till att springa, för att denna gång ej gå niste om sitt 4offer. Mycket andtruten uppnådde an slutligen grosshandlaren, som helt vänligt, efter att a gifvit mannen sin bankotvåa, sporde honom: hur unde du se att det var jag, min gosse?? Hå kors, slef spögubbens fryntliga svar, Jag kände allt igen ådig patron på ryggen! En oförbätterlig tjuf. Rogers berättar en kurijs historia om en förbrytare, som för ett eller annat vofstreck blef hängd. Hans lif hade varit så lastfullt, tt folket i trakten fullt och fast trodde på att den Jude i egen hög eller låg person skulle komma och hemta sin tjenares lekamen från galgen. Dagen efter let straffet gatt i fullbordan, syntes denna spådom ha slagit in, men efter åtta till tio dagars förlopp fanns liket åter som förut uinglande i galgen, men lörbrytacen syntes dock helt nyligen ha gifvit upp andan. Sakens sammanhang var följande: Samma atton som missdådaren blifvit hängd, vände en bonde och hans son tillbaka från en resa på några dagar, och förnummo i det de färdades förbi galgen, ett jämrande läte. De stego ur sitt åkdon, nedskuro den hängde och förde honom med sig hem, hvarest de lyckades återkalla honom till lifvet och dolde honom sedan några dagar, under hvilken tid de vårdade och plågade honom på det bästa. Ondt krut förgås dock icke så lätt, och en vacker natt väcktes husfolket af ett lätt buller, samt junno då gästen i färd med att plocka tillsammans allt möjligt af värde som han kunde ofverkomma. Man kom nu öfverens om att kanaljen ingenstädes passade bättre än i galgen, lade derföre åter repet om hans hals och upphängde honom igen der man tagit honom, och hvarest folket återfunno den försvunne. En stad i framåtgående. En sådan är obe stridligen Wexjö, att döma af en notis i stadens tidning om en derstädes timad olyckshändelse, hvaruti det talas om den talrika barnskara som hvilar och hvimlar på stora farvägarne genom våra förstäder, rlistigt trafikerade körbanor ete. På det att läsaren sjelf må olvertyga sig, meddela vi ifrågavarande notis: I fredags afton blef ett litet barn af våda öfverkördt på stora vägen straxt vester utom staden och dervid så illa skadadt att döden ögonblickligen följde. Det är oss obekant huruvida någon ovarsamhet af den körande (en mjölnaredräng på sitt höga lass) vållat det stackars barnets ofärd; men det veta vi att man äfven med största försigtighet och stilla framfart ej alltid kan undgå att mer eller mindre äfventyrligt skrubba till en och annan individ af den talrika barnskara som med färskockarnas i sommarhettan sorglöshet hvilar eller hvimlar på de stora sarvägarna genom wåra förstäder. Sakraste medlet mot olyckshändelser af här omnämda slag vore utan tvifvel sträng tillsyn å mödrarnas eller mera försigkomna syskons sida eller, än bättre, ovilkorlig afhållsamhet för de små tultingarne att till lekplats begagna en lifligt trafikerad körbana. En adress. Ibland kan man få läsa rätt komiska adresser å bref. För en tid sedan skall en person, som ville försöka sin lycka hos lotterikollektörerna i Hamburg, hafva afssändt ett bref med följande utanskrift: Iogadle Herr Gottes Segen bei Cohn i Hamburg. Rask ålderdom. Den 25 Augusti firades i den lilla staden Fruges i närheten af Calais ett bröllop, som hedrades af brudgummens farmors närvaro, en fryntlig gumma som nyss fyllt sina hundra år. Gauchin, grannstad till Saint-Pol, är hennes födelseort. Då en skål utbragtes för den ärevördiga farmodren, hvilken man önskade måtte upplefva manga sälla år, fattade århundradets representant sitt glas med stadig hand och klingade med alla de närvarande, hvarefter hon muntert besvarade skålen, önskande att alla hennes kära vänner måtte få tillryggalägga lika många fjät på lifvets bana som hon, och vandra dem lika lätt. Den åldriga matronan är ännu i besittning af alla sina själsförmögenheter och är endast besvärad af någon lomhördhet. I dansen efter maten deltog hon, förd af sin sonson, och höll ut vid gillet till sista man. Rothschild i kurran. Då ett af ångfartygen från Harburg häromdagen ankom till Hamburg, och nästan alla passagerarne gått i land, sågs en ung man ensam qvarstående på bron. Den der posterande polisbetjenten ätsporde honom, om han önskade någon upplysning om logis eller dylikt, hvilket den resande besvarade nekande. På tillfrägan om han bade legitimationspapper svarade han nej, men framvisade i dess ställe 1000 rdr i guld och papper, som han hade hos sig. Den misstänksamme polistjenstemannen tog honom nu med sig till närmaste vaktkontor, hvarest den unge mannen uppgaf sitt namn och sade sig vara kommen från Frankfurt till Hamburg för att roa sig. Kommissarien föreslog att skrifva till Frankfurt för att inhemta underrättelser om, huruvida den unge mannens uppgilter vore öfverensstämmande med sanna förhållandet; men på den förmodade äfventyrarens begäran telegraferade man på hans bekostnad. Snart anlände svar: han var den han utgifvit sig för, och i händelse den unge mannen råkat i skuld, skulle densamma ögonblickligen liqvideras af det eller det huset. Den resande sattes genast på fri fot, stannade fyra dagar i Hamburg samt roade sig tappert. Hvem var den unge mannen? En son af den rike Rothschild i Frankfurt. Ett qvistigt fall. En kirurgie professor som för att få ådaglägga sin skicklighet brukade knifven och amputationssågen mer än nödigt var, hade en gång gjort en svår amputation. Då den var slut tillsade han underläkaren att låta sköta om det öfriga. Underläkaren stod dock qvar utan att röra sig och endats betraktade den mer än halfdöde mannen. Hvad väntar ni på? frågade professorn i skarp ton. På att ni skall säga mig, hvilketdera stycke som skalljläggas till sängs och hvilketdera som skall begrafvas. En ifrig politikus, som råkat i eld och lågor genom de senaste underrättelserna från Italien, sågs häromdagen springa från den ena boklådan tlll den andra, i afsigt att få köpa ett fotografiporträtt af Ratazzi. Tillfrågad af en bekant, hvarföre han vore så angelägen att förskaffa sig ett kontersej af en just nu så föga omtyckt personlighet, svarade han Jo, ser du, min bror, jag måste ha den skurken, bara för att kunna njuta den fröjden att få hänga upp honom. Medel mot lönmord. Under det laglösa tillstånd gom fär närvarande herrskar i Irland. har en