Göteborgsposten – 13 september 1862, sida 1

Veckokrönika. Veckan har varit ovanligt mager för krönikeskrifvaren. Med falkblickar hafva tidningarnes notissamlare upptäckt och kastat sig ofvor de små obetydliga tilldragelser, hvilka på något sätt höjt sig öfver hvardagslifvets lugnt tramflytande boha. Det är med en viss angenäm kansla, en känsla af trygghet och tilltredsställelse, som man uppletver så lugna dagar i ett så stort sambålle. Man ser att hela maskineriet gär, ej allenast godt utan äfven utmärkt, och man blir deraf ötvertygad att allt är i godt stånd, att hvarje afven den minsta kugge verkar på sin plats. Tilltredsställande är visserligen anblicken af sådant; men det är ungefär samma känsla man erfar då man skådar öfver en vidsträckt slätt, på hvilken gyllene tegar utsträcka sig: man glädes öfver den lofvande skörden, men ögat tröttas. Det ligger för mycket af hvardagslifvets enformiga dager ötver det hela och för litet at romantisk anstrykning, Kasta in på denna slätt några väldiga sjellpar