Göteborgsposten – 12 september 1862, sida 2

Fran Utlandet. Garibaldi vill ej hafva amnesti! är dagens rigtigaste nyhet. Han vill, liksom den italienska regeringen, att rättvisan skall ha sin gång, y han vill offentligt vädja till sitt lands mening och till Italien öfverlåta försvaret af hans handlingar, hans besynnerliga brott, att vilja skaffa sitt land en hufvudstad och sin konung ett fullständigt rike. Denna tanke är lika stor hos Garibaldi och ren som hela hans karakter, och den innebär ej ringa bryderi för Italiens regering och Frankrikes politik. Vi kunna nemligen lätt föreställa oss, huru Garibaldi skall inför den domstol, som utses att döma honom, med inspirationens glänsande vältaligbet, med fosterlandsvännens hela värma och detta rörande uttryck af missräkning utan klagan, som så lätt kommer åhörarens hjerta att pressa fram tårar, huru han så skall, sade vi, tala för sin sak på ett måhända hittills ohördt sätt och till sist lägga sitt öde i den italienska nationens händer. Hvad skola väl lagens bandhafvare och skipare kunna härvid göra. Äro de tillräckligt formalismens ensidiga män, slafvar af lagens torra bokstaf, att ej förbländas af glansen från den rena frihetshjelten, skola de döma honom som brottslig enligt den och den paragrafen, det och det momentet, som stadgar döden. Och hvad sedan? Garibaldis hufvud kan omöjligen få falla för skarprättarens bila; dödsryckningarne i hans bleka ansigte skulle ovilkorligen framkalla en förfärande anarkiens brand, och stormklockan skulle utföra dödsringningen för den italienska nationen, såsom en nation, en sjelfständig. Dit kan ej ens en Ratazzi våga drifva saken; på sin höjd skulle han vilja spela ett slags Deus ex machina i det hemska dramat och, såsom det heter i de gamla röfvare-och riddareromanerna, i ädelmodets lånade glans just på afrättsplatsen komma fram med det notoriska papperet, å hvilket kungen skrifvit Nåd! — Sannerligen, så stora förvecklingar innebär verkligen den möjliga planen hos regeringen, att i detta fall bringa allt på sin spets, att man ej kan annat än beklaga henne. Men huru komma derur, då Garibaldi sjelf ej vill ha nåd? torde man fråga. Ett försonande steg af konungen sjelf, ett öppet gjordt anbud om amnesti skulle i alla händelser tillfredsställa nationens önskningar — vägrade då Garibaldi, hade åtminstone konungen gjort sin skyldighet. — I alla fall vacklar Ratazzi alltmera, misstroendet till honom har öfvergått till ovilja och kan lätt gå vidare, äfven om man inom sig erkänner att den kraft han visat varit värdig en annan och bättre sak, än lakejens. Den i Turin utkommande tidningen Il Diritto, med afgjordt garibaldisk tendens, meddelar nu tvenne bref, hvilka väckt stort uppseende. Det ena är från en af Garibaldis trognaste vänner, d:r Riboli, som afrest till La Spezzia, för att vårda sin sjuke vän, men utan att kunna utverka sig tillåtelse att komma in till Garibaldi. (Vi äro inga vänner af den nuvarande italienska regeringen, men kunna ej sätta tro till en mängd dylika uppgifter om dess grymhet, isynnerhet som de nästan alltid motsägas från andra håll. En i La Spezzia boende engelsman har t. ex. sålunda till Times inberättat sig veta, att konung Victor Emanuel skickat sin egen lifläkare till generalen, angående hviken Italiens skickligaste läkare dessutom ofta konsultera, såsom man kunnat finna af officielt utgifna bulletiner om generalens tillstånd). Det andra bretvet är från en garibaldisk officer, som säger sig ha varit närvarande i striden vid Aspromonte. Regeringen har officielt protesterat mot sanningsenligheten i denna skrifvelse, hvilken äfven förefaller väl apokryfisk; men då hon ej i stället offentliggiort någon officiel rapport om huru striden gått till, fastän en sådan fordras från alla håll, så må hon stå sitt kast, att Dirittos bref kommer att