Göteborgsposten – 12 september 1862, sida 1

något, som icke kunde uppnås genom folket. Den franska armeen kunde vara på en half million — en million — hvad betydde väl det? Italienarne voro tjugofem millioner. Vidare stod ja Napoleon ensam i Frankrike, Udan bade, löd Garibaldis ofta upprepade alsklingsuttryck, en svans af halm, på hvilken man lätt kunde sätta eld, såsnart han vånde ryggen till. Ett angrepp på den kejserliga garnisonen i Rom, hade Mazzini sagt honom, skulle vara signal till en republikansk revolution i Frankrike. Napoleons fall skulle framkalla ett forbund mellan de båda Celtolatinska nationerna, hvilket skulle ställa dem på en bättre ståndpunkt till verldens öfriga makter. Låtom oss härtill lägga, att intet af Garibaldis tidigare företag misslyckats, och att han var ofvertygad om, att lyckan aldrig kunde svika honom. Han visste, att han utfört underverk, och han var säker på, att han egde makt att göra nya sådana. Han hade sett massorna knäböja för hans fötter, verldens virak hade berusat honom; det var ej låg fåfänga — öfver den var han höjd; han undvek bifallsklappningar och hyllningar för sin egen del. Men om han kunde begagna hela denna makt, hela denna helgongloria till sitt lands fördel — skulle det icke då å hans sida varit föraktligt, skulle det icke ha varit en dårskap, att rysa tillbaka för den uppgift, som folkets entusiasm öfverlåtit åt honom att utföra, att smyga sig bort från ett företag, som verldens bifallsrop påtvang honom? Så räsonerade Garibaldi, sådana voro hans bevekelsegrunder och hans handlingar. Hans landsmän — hela verlden bör väl betänka sig, innan de sätta sig till doms öfver honom. Hans lif utgör en fortlöpande kedja, hvars båda ändar hänga tillsammans. De män, som jublade bifall mot Garibaldi år 1849, som tillbådo honom år 1860, hafva icke rättighet att fördöma honom 1862. Han handlade utan den ringaste baktanke, utan någon enda egoistisk bevekelsegrund. Hans misstag var stort, hans villsarelse sublim. Att hans företag kunde Jyckas, derom kunde det ej komma på tal; endast i sina bevekelsegrunders renhet må han sök sitt rättfärdigande.