Göteborgsposten – 9 september 1862, sida 2

Denna middag, som hufvudsakligen bestod af stekar och bland dem tre helstekta får, erinrade något litet om kokskonsten, sådan den idkades under de homeriska tiderna. Kokt ris, inpudradt med saffran, ersatte brödet; i stället för vin serverades oss lemonad och siruper. Det ringaste lilla glas sherry skulle varit oss ofantmycket karkomnare, om Mahomet blott tillåtit det. Knappt hade vi satt oss förrän vi sågo vår gamle bekante, Amis ben-Amis inträda. Vär första tanke var att han i egenskap af en bland sultans högst betrodde män skulle taga plats vid banketten. Men nej! Efter att qvallen förut hafva uppfyllt sina ambassadöräliggande, skulle han nu belt enkelt passa upp vid bordet. Han bar samma turban och samma hvita rock som vi förut sett honom i, och det var med ett af den senares skört, han aftorkade bordsilfret och porslinsasietterna, hvilka utgjorde sultanens bordservis. Långt ifrån att synas förlägen vid vår åsyn gaf han oss helt leende ett litet igenkänningstecken och egnade sig derefter åt sina kyparegöromål, under hvilkas skötande han visade en apas smidighet, men äfven, vi måste säga det, ett dylikt djurs hela osnygghet. Sultanen följde honom med ett uttryck i ögonen som på en gång antydde förakt och en slags naiv beundran.