Göteborgsposten – 9 september 1862, sida 2

hvilken annan arm helst skulle blifvit lurad på samma sätt. — Mina trupper, fortfor sultan, satte efter flyktingarne inåt landet. Plötsligt gjorde dessa halt, och i samma ögonblick anföll en annan styrka de mina i ryggen. Der stodo de emellan två eldar. Hvad företager nu den skurken Amis? Han ropar: rädda sig den som kan, kastar bort sabeln för att springa desto bättre och beger sig mot stranden, åtföljd af soldaterna, som täfla i snabbhet med sin general. — Jag hade aftagit sandalerna för att blifva desto ledigare, tillade Amis, synbarligen mycket stolt öfver den försigtighet han vid detta tillfälle visat. Det skulle min själ varit föga trefligt att stanna qvar på det stället! — Tre hundra käpprapp och höga böter blefvo belöningen för hans visade mod, återtog sultan. — Dålig affär, yttrade Amis eftertänksamt, den förlorade jag på. Men nu äro vi qvitt; låt oss derföre tala om andra saker. (Forts.)