Göteborgsposten – 9 september 1862, sida 2

Från Utlandet. Hvad skall man göra med Garibaldi? säger Times. Det är lättare att fånga honom, än att veta hvad man skall göra med honom, då man väl fått tag i honom. Lagstiftarne i Turin tyckas hafva bestämt sig i detta hänseende. De äro för en formlig rättegång mot Garibaldi, de vilja draga honom såsom fånge inför domstolen och en imponerande rad af domare. Men är det brott som Garibaldi begått, under alla omständigheter och med hänsyn till Garibaldis lefnad, bana och karakter, ett brott för en sormlig domstolspröfning? Antag, att den brottslige blefve ställd inför rätten, med polis bakom sig och domrarne framför sig. Han anklagas och konungens advokat reser sig med ett papper, från hvilket han läser upp en lista öfver begångna brott. Ni har nyligen varit på Sicilien; ni upprättade der en kår; ni for ötver till Melito; ni tänkte derefter gå att försöka intaga Rom; ni gjorde motstånd och slogs med trupperna under öfverste Pallavicino? Garibaldi svarar helt enkelt: ja. Och hvad skall man sedan göra? Efter en ofantlig judiciel förberedelse och parad har man en ransakning, som varar i två minuter, och derpå skall domen fällas. Och hvad skall denna dom bli? Den kan ej bli lindrig, om rättvisan ej skall hånas, och en sträng dom skall likväl såra hvarje italienares känsla. Men äfven sjelfva ransakningen skall såra den italienska känslan. Om Garibaldi endast står såsom fånge inför rätten, är det tillräckligt; skådespelet deraf skall strida mot hvarje patriotisk stämning, skall ingifva hela nationen vämjelse och drifva hvar och en tillbaka hem med sjuk och sorgsen själ. Der skall han stå, grundläggaren af Italiens enhet, såsom en brottsling inför italienska domare och det just tillfölje af ett djerft slag, som han ville slå för Italien. Italiens befriare skall anklagas såsom förrädare mot Italiens krona och regering. Om en sådan scen möjligen kan undvikas, borde man göra det. Det finnes ofta skäl i verlden att uttänka något medel, som kan sätta landet i tillfälle att undvika nämnde scen, ty en sådan kan ej lätt utplånas ur ett folks minne; händelsen går förbi, men minnet lefver, för att kasta en mörk skugga öfver Italiens uppvaknande frihet och skapa en sida i historien, hvilken en hvar alltid skall vilja med otålighet passera förbi. Känslan skall ej heller ensam säras; det skall bilda sig en öfvertygelse i djupet af hvars och ens själ, som bevittnar denna ransakning, att hurudant Garibaldis brott än må vara i formelt hänseende det likväl i sjelfva verket ej är af natur att underkastas ett formligt bedömande, ej heller kan bestämmas på ett strängt lagligt sätt. Hvar och en måste inom sig känna, att en laglig domstol ej är rätta platsen för bedomandet af ett så märkligt, romantiskt och ovanligt fall som detta. Garibaldi är icke något mysterium eller en gåta;