Göteborgsposten – 6 september 1862, sida 1

scerad och med silfver inlagd tysk resselbössa, hvilken jag låtit hemta från Philadelphia, och som utgjorde en del af min jordiska egendom. Joc losvade att behålla den för min skull, och såsom ett minne af den vigtiga tid vi tillbragt tillsammans. Samma dag jag skulle resa kom byn ånyo i rörelse, ithy att Joes källa icke längre flödade, och att oljan försvunnit lika hastigt som den kommit. Det dröjde icke länge innan en stor mängd menniskor strömmade till; utrop af förundran och beklagande hördes från hvar mans mun, och klockaren Boone samt hans hustru infunno sig i ett till vansinne gränsande tillstånd. Blott Joe tycktes vara lugn, men likasom litet flat, och till svar på klockarens häftiga frågor hänvisade han honom till kyrkovärden Rutherford. Klockaren vände sig då till sin vedersakare: Hvad vet ni derom, mister? Vet? sade kyrkovärden Hiram. Ni har just vändt er till rätter man, för att få besked. Källan är torr, och hvadan kommer det? Jo, emedan den var hyrd på en vecka, och den är slut i dag. Och så förhöll det sig äfven. Kyrkovärden Hiram Rutherfords elaka lust att spela klockaren ett spratt, hade bragt honom på en tanke, hvarpå äfven Joe i sin förtviflan gick in. Några få famnar tvåtumsrör, som om natten nedla