Göteborgsposten – 3 september 1862, sida 1

Jag försökte att resa mig, och med den unge mannens bistånd lyckades jag äfven komma bå benen, men de ville ieke bära mig. Jag hade, då foten i fallet kom under mig, mycket illa vrickat densamma, och med ett smärtfullt skri sjönk jag till marken, likasom en uppstoppad menniskofigur. Det blef således nödvändigt att bära mig bort, och då de tillstädesvarande blifvit öfvertygade att jag lefde, erbjödo de sig välvilligt att vara behjelplige vid min flyttning. En tunn jerndörr, som bildade en skarp motsats mot det grofva oskalade timret, lyftes af sina krokar, för att tjena till bår, och på denna improviserade palankin bars jag bort. Kusken Ben hade emellertid lunkat åstad, för att söka efter det bortsprungna stoet, sedan han först med stentorsstämma begärt få veta hvart de förde den främmande, emedan det nog kunde hända att major Staines ämnade stämma honom för rätta för giggens skull. Jag kunde med möda hålla mig ifrån att ånyo skratta, huru grufligt det än värkte i mina leder, vid tanken på att stämma en menniska för en skada, hvarvid hon blifvit till hälften ihjälslagen; men till min stora belåtenhet svarade min beskyddare : Skam i våld med både majoren och haus stämning! Han skall icke förtjena mycket derpå, ty det är icke första gången som den galna bru