Göteborgsposten – 3 september 1862, sida 1

— —!— — W G3-— gjordt, positift. Och hvad händer så? eller rät tare, hvad hittar han så på, denna makalös: romandiktare? Till en början marscherar har Sicilien rundt omkring, kors och tvärs, ocl låter de ,bevakande trupperna, som troge följa efter honom, bli totalt yra i hufvudet derefter kastar han sig plötsligt och oförmo dadt in i just den stad, dit man minst af all förmodat att det skulle falla honom in at styra sin kosa; ändtligen en vacker natt in skeppar han sig derstädes ganska lugnt på jag vet ej riktigt hvad för ett par skutor, ej en sam, men med en stab af 1000 man, sätter ut i sjön, hissar dristigt alla segel i topp och är följande morgon på fastlandets mark. När flottorna nästa dag anlända utanför den hamn, der man vet att han är från landsidan inne sluten, hvad finner man för att anamma: Några efterblifna frivilliga. Garibaldi är redan på andra sidan vattnet och på väg till Neapel. Emot alla reglor, — det är så denna sällsamma författares vana, — men genialiski! När Victor Hugo, (vi hafva ofvansor nämnt honom) började bryta nyromantismens bana i Frankrike och ändtligen en dag hade hunnit så långt att hans första revolutionära dram skulle spelas på Theåtre Fransais, lät han till sina vänner utdela inträdeskort med det enda trotsiga ordet Hierro, (på spanska: jern!) Den aldranyaste nyromantikern Garibaldi slår sig fram på samma sätt, med jern i hand, med det blå stålet, hierro. Hur denna roman skall sluta, det vete allena vår Herre. Det är bland de ting, som sjelfvaste kejsar Napoleon näppeligen vet. Men den må sluta hur som helst, så mycket låter sig redan med säkerhet säga, att vi här hafva för oss ett af hela den nyaste tidens märkvärdigaste verk. Författaren kan vara viss om sin odödlighet och vi kunna säga om denna nyaste komposition det samma som säges i den korta inledningen till Åles Miserables: så länge verlden är som den är, skola detta slags arbeten alltid hafva sin nytta med sig. Man må erkänna, så som billigt är, att Victor Emanuels regering här befinner sig i ett stort bryderi och en förtvifladt svår ställning, och man må kanske snarare beklaga herr Ratazzi, än obetingadt fördöma honom derför att han ej är vuxen denna situation. Men å andra sidan kan det omöjligt döljas, att regeringen i Turm i detta ögonblick tager sig skäligen burleskt ut ansigte mot ansigte med Garibaldis storartade trots, att den här snarast blott sätter parodien mot epopGen. Den förklarar Sicilien i belägringstillstånd, den utsträcker denna order till Neapel, den skall snart utsträcka den till hela Italien, den utnämner chefer med diktatorisk myndighet, den kommenderar hela sin här i fält, den sätter på sin fana: ner med upproret ! Uppror? Af hvem och mot hvem? Italiens ädlaste, oegennyttigaste och renaste patriot samlar omkring sig fäderneslandets mest varmhjertade söner i ändamål att åt Italiens konung oröfra landsdelar, om hvilka alla äro eniga att de utgöra ett conditio sine qua non för Italiens enhet, i ändamål att bereda åt Victor Emanuel öppen väg till Capitlium, i ändamål att göra denna monarks get program till en sanning! Då Victor Emanuel ej sjelf tyckes kunna uträtta detta, har Garibaldi sagt: jag vill försöka det trots allt. Och detta är ett uppror? Detta är en röelse, som måste undertryckas med en sista msträngning af alla de regeringen till buds stående krafter, detta är endast en framfuighet utan like, som måste näpsas, det är ;n galenskap, som måste kureras, om än med västkur! Det är icke blott alla möjliga konserva