Göteborgsposten – 2 september 1862, sida 2

en sådan beskrifning öfver det ÅIlerrans väder, som följt dessa Herrans tjenare både bort och hem, att jag godt kunde förstå huru belåten min vän borde vara med sin försigtighet. Ea annan gång hörde jag några kaptener omtala en yrkesbroder, som på ett oförklarligt sätt blifvit påseglad midt på ljusa dagen i smul sjö, och fått ena bjulhuset krossadt. Han må vara glad att det icke hände honom något värre — menade en af dem — han hade ju en biskop ombord!! Vi hade icke så mycket som en klockare med oss, och kommo utan någon olägenhet till Trollhättan. Emellertid skulle jag måhända likväl tvekat att gå ombord om jag haft någon aning om hvem som skulle resa med — hela däcket var upptaget af ett menageri, och när jag, efter att hafva ätit frukost, steg upp på däck, fick jag den oväntade synen af två björnar, som utförde en pas de deuz ofvanpå de lärar, hvari de varit instängda. Den ene af dem hade derjemte brutit isönder sin kedja, och utbredde derför i början en lätt begriplig förskräckelse ombord, men björnföraren försäkrade oss att djuret var en verklig menniskovän, som aldrig gjorde ett barn fornär om det blott fick dansa i ro. Att lägga hinder i vägen för en så oskyldig passion var intet skäl, och alldenstund djuret blel nykket förbittradt när man störde det i dess snoje, så fick det lof att dansa hela dagen, och