Göteborgsposten – 29 augusti 1862, sida 1

Ä På topparna ligger drifva och strålande, stålblank is men nere i bergets remnor på stengetens vis der klättrar ett äfventyrligt och sjelfsvåldigt snår, och rundtom foten, i djupet, en mörkgrön barrskog står. Det är en vrå, en lönlig, af den menskohvimlande jord, ett gömsle långt ur vägen i den höga, fjerran Nord, der ännu alltjemt naturen, som på skapelsens dag, står lik en frisk vildinna med jungfruligt behag. Träd in i denna skumma, denna mystiska skog, der yxan ännu aldrig ett rothugg slog, der den spelande orrens erotiska idrott ännu ej nånsin stördes af en jägares lömska skott. Der elfven ensligt gnolar och raska bocksprång gör, en tusenårig pojke med hedniskt friskt humör . men ingen qvarn i skuggan, der han far lustigt fram, har än hans ungmod stäfjat med hjul eller dam! Der samma täcka blommor under eviga tiders lopp med hvarje vår sig lyfta från mossbädden opp, men ingen af dem alla njot än den hufva dod, att vissna hän vid barmen af en flicka rosenröd! Der hvarje sommar mognar den samma tallösa här af doftande smultron och ambrosiska åkerbär, men icke ett af alla den sällhet röna fick, att smälta bort i kyssar af en mö med ljusblå blick. Der tystuad, ogenomtränglig, förstenad, massiv, en slagskugga breder ötver all naturens lif och den tomma, tomma rymden under evig hvilas lag ändlöst lyssnar till — intet, med hämmade åndedrag! Sst! ... der är dock en talltrast! En enstaka drill! Fru Dahl, född Freyse-Sesse gör maken knappt ertill; der slår den igen! — Det nästan är italiensk musik, men himmel! midt i en vildmark och utan — publik! Hvad hade denna sista vers der att göra? torde man med skäl kunna fråga; intrycket, som nyss var så djupt väckt al den storartade nordiska naturmälningen, blir plötsligt bortryckt at småtvt. Lyckligtvis återstå ännu ett par versar, för att glömma fru Dahl, född Freyse-Sesse. St!... vinden rör sig deruppe i furans stolta topp! igenom den slumrande skogen en muskelryckning lopp; men med en suck allenast dör lifvet åter ut, stilla och stumt är allting den nästa minut. Tankfull, men utan ljudknäpp, står skogen igen, tigandets höga visdom från sekler bor i den ; och mellan de höga stammar på sväfvande tå, betänkliga, tysta andar, likt somnambuler gå. Uti denna dikt Forborgadt flyttar skalden oss midt in i fornsagans mystiska dunkel, der han dock vid ljuset i sin sång visar oss en af de månglaldiga strider, som utkämpats häruppe i Norden, innan Asastammen fick rätt sast fot. Långt upp bland bergen, djupt inne i skogen bor en gammal Nordman, som endast tror på styrkans gud, på Thor, med sin dotter och sin i flintans formande skicklige träl, Till honom kommer en viking med svärd vid sidan och tro på hela Asarnes gudaskara. Nordmannens stolta dotter vredgas på främlingen, derföre att han ej skänkt henne en blick, och tubbar trälen att döda honom. Striden är vild och våldsam, båda rulla oskiljaktiga ur hvarandras armar utfor den branta bergshällen. Denna häfuga kamp är skildrad på ett mästerligt sått. Hvem skulle väl kunna känna igen den lekande humoristen, den glade följetonisten på detta skaldestycke? Orvar Odd är mer än mångsidig. Uti Claus Störtebecker har förf. lemnat oss ett stycke rimkrönika, som ingalunda saknar poesi och är början till en högst ovanig genealogi öfver författarens familj från samla tider. De återstående tvenne styckena Vatten