Göteborgsposten – 29 augusti 1862, sida 1

huset. Här är det blott ,,ett gentilt livräe och det hör oundgängligen till ett litet söndagsnöje att hafva en dylik hejduk på kusksätet. Ett Venedig i Norden, har Stockholm naturligtvis äfven sin gondolfart. Förr var det de såkallade vroddarmadammerne, hvilka fungerade som gondolierer, och som med sina små båtar uppfyllde alla landningsplatser. De voro efter beskrifning — ty de äro nu, med några få undantag, utdöda — ett slags qvinliga vikingar, vanligen af en fullmogen ålder, mycket runda former och karmosinröd ansigtsfärg, mycket fallna för att bruka både nafvarne och tungan, qvinnor hvar motstycken man hos oss sett till endast vid , Gammelstrand. De blefvo utträngda af ,, Dalkullorna, som ännu, då jag för några år sedan var här, beherrskade lagunerna. Dessa framdrefvo sina båtar med små skofvelhjul, hvilka i brist af ånga sattes i gång med handkraft. En dalkulla satt vid rodret och fyra vid spelet, som dref hjulen. Dessa godmodiga och lefnadsglada flickor med deras oöfverträffliga humor, deras skämt, skratt och sång, deras djerfva och fria svar, deras karakteristiska blonda ansigten och deras pittoreska drägter, utgjorde då för tiden ett väsendtligt element i Stockholms gondolfarter. De kallade hvarje passagerare ,du utan både presentation och brorskål; de voro föremål för allas välvilja,