Göteborgsposten – 28 augusti 1862, sida 2

Under sådana omständigheter det icke inderligt att man går så litet som möjligt, och ärdas i vagn eller båt så mycket som möjligt, inder det man vistas i Stockholm; och då fortkaffningssättet till lands ännu lemnar mycket yfrigt att önska, men det till sjos är förträffligt yrdnadt, så väljar man vanligen den våta vägen. Stockholmarnes privata ekipager äro utomordentligt eleganta. Deras droskor deremot äro fula, små och smutsiga. Droskoch hyrkuskarne, do så kallade ,,åkarne, tillhöra ett helt annat slägte än deras yrkesbröder i Köpenbamn. Den köpenhamnske droskkusken är vanligtvis en medelålders, flegmatisk-melankolisk kofferdist, men den stockholmske ,, åkaren är nästen alltid en sangviniskt-kolerisk kaparegast. Under sin ledighet sitter han icke, som våra droskkuskar, på sin kuskbock och sofver — nej, han håller hellre väsen med sina kamrater, sin häst, sin vagn och bekanta som gå förbi, så man frestas tro honom vara full eller galen. Han skryter och sqvadronerar, svär och förbaanar alldeles grå rater, och den som första gången hör dem öfverösa hvarandra med skällsord och förbannelser, svänga piskor och knölpåkar emot hvarandra, eller löpa i kapp emellan vagnarne, skulle tre att det gällde lifvet. Närmar sig nu en kund sligt, far hvart ögonblick ut mot sina kam