Göteborgsposten – 28 augusti 1862, sida 1

2 — Lindegrens m. fl. taflor i målningsgalleriet. Humulls har John Bull känt Sverige såsom Jenny Linds land; jag förmodar att han hädanelter är böjd för att påstå: svenskarne kunna göra fyra ting men icke mer. Do kunna sjunga, måla taflor, hugga bilder och uppfiona maskiner — thates all! Det är icke utan en vies känsla af bitterhet svensken lemnar de förenade rikenas gebiet för att inträda på det Tyska — för att betrakta all den herrlighet som Sveriges arffiende förstått att sammanhopa på detta ställe i afsigt att visa verlden att Ryssland åtminstone inom den materiella kulturen täflar med de öfriga stormakterna. Jag har ingen lust att stanna och stirra på den moskovitiska prakten, utan jag skyndar mig ut genom Turkiet, som prunkar med rika guldoch silfverbroderier, sköna sidentyger och dyrbara vapen, passerande förbi flera sydamerikanska republiker, Brasilien, Kma och Japan, de Joniska öarne och sjeHva hindostanska kejsaredömet — och stannar ej förrän jag lyckats bemäktiga mig en cab der jag kan fortsätta mina melankoliska funderingar rörande iadustriens tillstånd i mitt kära sadernosland. Jag kommer då till åtminstone tvenne resultater. Det första är att vi ej böra invagga oss i sjelfbelåtenhetens gäckande dröm och taga den lexa af 1862 års exposition, som vi ej ville taga af 1851 års. Det andra är att staten med allvar bör gripa sig an och använda några rationella medel till fabrikernas och handtverkeriernas upphjelpande; tullförbud äro icke rationella, i parentes sagdt. Staten bör handla i den anda som Norge och Danmark lifvats då de afsändt fartyg med hundratals personer tillhörande de näringsidkande klasserna, på det de måtte inhämta för deras yrken nyttiga lärdomar af verldsutställningen. Sverige bekostade resan för ett ganska inskränkt antal personer och det på ett så njuggt sätt att de — enligt hvad jag låtit mig berätta, måste sjelfva bestå två tredjedelar af de oundgängliga utgifterna. Man har — neka den som kan! — i vårt kära fosterland en bedröflig vana att ekonomisera der stora fördelar för det allmänna skulle kunnat vinnas genom ett ganska måttligt utläggande af penningar, då man deremot spelar Krösus, när det icke gäller något annat in tillfredsställandet af en tom fåfänga eller villfarandet af önskningar utgångna från samhällets höjder. Om staten läte hvad som paszorat förmå sig att kraftigt understödja de nstitutioner, som ha för afsigt att bringa vår ndustri framåt på folländningens väg, att — ler sådant är önskvärdt — förmäla dem med consten — om den gåfve enskilta mekaniska ch tekniska talanger tillfälle att utbilda Big utlandet, så skulle den draga så stor fördel f 1862 års verldsutställning som något andat land. Men staten kan ej göra allt; mycet beror både på den enskilte kapitalisien ch på industriidkaren. Om dessa kunde äckas till känsla af den sanningen, att under lenna de europeiska nationernas allmänna äflingslopp på den materiella utvecklingens ana det ej duger att stå stilla — att med inesisk enformighet arbeta så som far och arfar arbetade, så vore ofantligt mycket vunet. Då skulle kanske man redan vid nästa erldsutställning bevittna att de brokiga skaorna af besökande från alla verldens zoner fven trängdes i den svenska afdelningen och dedgäfvo att Sverige vuxit till sig sedan sist. )ui vivra verra!