Göteborgsposten – 26 augusti 1862, sida 2

utan buller — med hela en inbrottstjufs skicklighet. Jag kastade derefter en blick nedåt gatan. Att hoppa ned från fönstret till marken skulle ha varit säkert förderf! Jag märkte då till all lycka en tjock vattenränna nära vid sidan om fönstret. Så fort jag fick se denna, visste jag att jag var räddad. Jag kunde nu för första gången sedan jag sett sängtaket röra sig ned öfver mig andas fritt. För somliga personer skulle det medel att fly, som jag nu upptäckt, måhända synts vådligt. För mig medförde utsigten att på rännan glida ned till gatan ej ens en tanka på fasa. Jag hade alltid sysselsatt mig med gymnastiska öfningar och från skolåren underhållit min förmåga som en djerf och skicklig klättrare, så att jag visste att mina händer och fötter troget skulle tjena mig under mitt företag. Jag hade redan stuckit ena benet ut genom fönstret, då jag erinrade mig den med penningar fyllda näsduken under min hufvulgard. Jag skulle utan afsaknad kunnat lemna den efter mig, men jag var besluten att de skurkarne i spelhuset skulle gå miste om sina penningar så väl som om sitt offer. Jag vände derföre tillbaka och band den tunga näsduken vid min halsduk. Just som jag, för att beqvämt kunna transportera min skatt, på detta sätt fästat honom, tyckte jag mig höra ett andedrag utanför dörren.