Göteborgsposten – 26 augusti 1862, sida 2

och tänka efter huru jag skulle komma undan. Om jag genom det ringaste ljud läte förstå, att försöket att qväfva mig mislyckats, var jag säker på att bli mördad. IIade jag ej redan gjort något buller? Jag lyssnade uppmärksamt, blickande mot dörren. Nej! inga fotsteg i korridoren utanför, intet ljud af ett sådant, hvarken lätt eller tungt i rummet derofvenpå, fulkomlig tystnad öfverallt. Utom det att jag tillåst och reglat dörren hade jag emot densamma ställt en gammal träkista, som jag funnit under sängen. Att borttaga denna kista (mitt blod isades vid blotta tanken på hvad dess innehåll kunde vara), utan att åstadkomma buller, var omöjligt, och dessutom skulle det varit rent af vansinne att tänka påflykt genom det nu för natten tillstängda huset. Det fanns endast ett medel till räddniug — fönstret. Jag smög mig dit på tå. Min sängkammare var i första våningen, öfver entresoln och vette ut åt en bakgata. Jag höjde handen för att öppna fönstret i me dvetande af att alla mina utsigter till räddning berodde på denna handling. Man är vaksam i en mördarekula. Om någon del af fönsterramen knarrade, om gångjernen gnisslade, vore jag förlorad! Det måste ha dröjt fem minuter — fem limmar tyckte jag det vara — innan jag kunde öppna fönstret. Jag lyckades dock att göra det