Göteborgsposten – 26 augusti 1862, sida 1

Jag är ingalunda af naturen rädd. Vid mer än ett tillfälle har jag svafvat i lifsfara, utan att för ett ögonblick förlora min kallblodighet; men då den öfvertyg lse stadgades hos mig, att sangtaket sänkte sig ned öfver mig, låg jag rysande, hjelplös, slagen af panisk fröskräckelse under den hemska mordmaskinen. hvilken närmade sig alltmer och mer för att qväfva mig, der jag låg. Ljuset, som nu var slut, slocknade, men månskenet upplyste ännu rummet. Ljudlost sanktv sig sängtaket, och ännu tycktes min fara binda mig allt fastare och fastare vid den madrass, på hviiken jag låg — nedåt och beständigt nedät sänkte det sig, tills lukten af dammet i fransarne inträngde i min näsa. I detta sista ögonblick väckte mig sjelfbevarelsens instinkt ur min dvala, och jag kunde ändtligen röra på mig. Då jag tyst kastade mig på golfvet snuddade den mordiska apparaten vid min skuldra. Utan att dröja för att torka ångestsvetten ur pannan, reste jag mig genast upp på knäna, för att betrakta sängtaket. Jag var bokstafligen förtrollad deraf. Om jag hade förnumit fotsteg bakom mig, skulle jag ej ha hunnat vända mig om; om jag på ett underbar sätt hade fått något medel att rädda mig, skulle jag ej kunnat be