Göteborgsposten – 26 augusti 1862, sida 1

iragelser, då inom ett ögonblick den tråd, hvarmed mina minnen sammanhöllos, sprang sönder: min uppmärksamhet återvände till det närvarande mera lifligt än förut, och jag öfverraskade mig jelf med att åter betrakta målningen, Hvad såg jag cgentligen på? Gode Gud Mannen hade dragit sin hatt ned öfver pannan! eller hur? ... Nej, hatten sjelf var försvunnen. Hvar fanns den komiska hattkullen? hvar voro fjädrarne — tre hvita och två gröna? De funnos icke! Hvad var det för ett mörkt föremål som skymde undan hatten, sjädrarne och öfversta delen af hans ansigte ? Rörde sängen sig? Jag lade mig på ryggen och såg upp? var jag vansinnig, fortfarande drucken, eller drömde jag? Eller sänkte sig verkligen sängtaket — långsamt, regelbundet, tyst och jemt? ... rakt ned på mig som låg derunder i sängen? Mitt blod stelnade. En dödlig, paralyserande fasa stal sig öfver mig då jag vände på hufvudet och beslöt att försöka, om taket verkligen sänkte sig, genom att hålla ögonen på målningen. Nästa blick på denna var tillfyllestgörande. Den täta fransen på sängtaket hade nu hunnit till midjan af mannen på taflan. Jag låg ännu andlös och betraktade fenomenet. Säkert och långsamt, mycket långsamt sjönko spetsarne nedåt och dolde slutligen hela taflan.