Göteborgsposten – 26 augusti 1862, sida 1

mig ovilkorligt om en viss månljus natt i England, natten efter en lustfärd i en Walesisk dal. IIvarje tilldragelse under färden hemåt genom ett herrligt landskap, hvilket månskenet gjorde ännu mera tjusande, kom tillbaka för mitt minne, ehuru jag på flera år ej tänkt på dem. Om jag hade försökt att komma ihåg dessa scener, skulle jag helt säkert hafva erinrat litet eller intet af dem. Af alla de förmögenheter som säga oss att vi äro odödliga, är väl minnet den, som vältaligast uttalar den sublima sanningen. Ilär var jag nu i ett besynnerligt hus af den mest misstänkta karakter samt i en mycket osäker, tillochmed farlig belägenhet, hvilken tyckes ha bort gjort minnets fullkomligt lugna verksamhet omöjlig; och dock erinrade jag mig alldeles ofrivilligt ställen, personer, samtal. små biomständigheter af hvarje slag, hvilka jag hade trott förgätna för evigt och dem jag ej äfven under de mest gynnsamma förhållanden kunnat framkalla genom en viljeansträngning. Och hvad hade väl på ett ögonblick framkallat hela denna hemlighetsfulla verkan? Intet annat än litet månsken, infallande genom mitt sängkammarfönster Jag tänkte fortfarande på lustfärden på vår muntra återresa, på den sentimentala unga damen, som nödvändigt ville citera Childe Harold, emedan det var månsken. Jag var absorberad i dessa förflutna scener och till