Göteborgsposten – 26 augusti 1862, sida 1

gagna mig deraf. Hela mitt Hf var i detta ögonblick koncantraradt i mina ögon. Sangtaket sjönk fortfarande, tills det hvilade på badden och tryckte så härdt eremot, avt jag ej kunde få min hand deremellan, Jag såg nu närmare efter och fann, att bvad jag förut trott vara ett sängtak, i sjelfva verket var en tjock madrass som skyldes af fransarne. Jag såg uppåt. De fyra stolparne stodo der nakna och spöklika. Midt emellan dem syntes en stor träskruf, hvilken synbarligen var det medel, hvarigenom sängtaket flyttades upp och ned, på samma sätt som vanliga pressar användas då något ämne skall hoptryckas. Den rysliga maskinen arbetade utan att göra det ringaste buller. Ingen knarrning, då sängtaket fördes nedåt, intet ljud från rummet ofvanfor. I detta rum, uppfyldt af en hemsk tystnad, — i nittonde århundradet och i det civiliserade Frankrike — såg jag framför mig en maskin för lönmord, sådan som skulle kunnat anstå inqvisitionens värste dagar, ett ensligt röfvarvärdshus i Hartzbergen eller Westphalens hemliga domstolar. Och ännu kunde jag, medan jag betraktade detta förfärliga mordredskap, knappast andas, allt från det ögonblick jag upptäckte den djefvulska planen mot mitt lif. Jag började emellertid nu inse hela sammanbanget. I mitt kaffe hade man hällt någon