Göteborgsposten – 25 augusti 1862, sida 1

——————— —S—— — ral Halleck, med den vanliga verksamheter hos alla nya qvastar, sopar till höger och venster och uträttar en ofantlig mängd gagneliga saker, vägrar dock allmänbeten i och utom Wallstreet envist att tro på de goda tudningarne. Allmänheten förstår alltför väl arten af tidningarnes underrättelser, för au bedragas af lägande tillkännagifvanden. I det man tager reda på och jemnför de underrattelser som sjuka och sårade föra med sig från lägret; betraktar den misslyckade rekryteringen; deltager i litvets och aflarernas bestyr, som sällan finner väg till tiuningarne; och studerar kartorna, för att upptäcka, hvar dessa generaler äro, — öfvertygas allmänheten om att Molellan befinner sig i en ohållbar och mycket kritisk belägenhet, och att hans arme skall, om han ej lyckas inom några få dagar eller timmar utrymma halfon, antingen bli tillintetgjord eller tillfångatagen. De ojäfviga fakta, att Sydstaterna, i trots al ofantliga svarigheter och hinder, lyckaw forfärdiga och föra ut från stapeln en liten flotta at Merrimacs, hvardera en förbäwnng af den törste starke, som gjorde så mycken skada på Hampton Roads, och att nordflotuljen at träkanonbåtar på Jamesfloden icke är säker för anfall af Merrimac n:o 2, i förening med många andra dylika tecken, öka ständigt den allmänna oron och förorsaka aflärsmännen obehagliga känslor. Om någon tidning i NewYork skulle börja aw anställa sina betraktelser öfver den allmanna meningens verkliga ställning i denna sak, skulle hon beskyllas, af sina kolleger för att vara anhängare af Södern och kanske erhålla en tillsägelse från Stanton, att hon varit till allmän skada, hvarföre han måste indraga henne. Men jag kan djerfvas säga, såsom ett resultat af min egen erfarenhet, att en stor mängd menniskor al alla stånd och klasser, hvilka ännu tro på upprorets slutliga undertryckande och återställandet af ÅUnionen sådan den var och Konstitutionen sådan den är, äro oroade öfver sakernas ställning på halfon och villigt skulle afstå från försöket att taga Richmond, såframt MClellan kunde komma i säkerhet undan med återstoden af sin arm. Deras hopp är, att Stonewall Jackson eller Lee, eller hvilken annan sydgeneral som för befälet, skall finna Harrison Landings (det ställe der Molellan står vid Jamesfloden), då han anfaller det, i samma belägenhet, hvari Halleck fann Corinth, som var öfvergifvet at alla, utom af hundar och negrer. Det förödmjukande i en sådan Hörelse skulle räsonneras bort och benämnas skioklig strategi och annat, och fördragas för armåens skull, som härigenom blefve räddad. Molellan herrskar öfver Jamesfloden, och regeringen kan förse honom med alla de transportsartyg han vill begära, så att hans flykt cke skall bli särdeles svår, om han blott cunde hålla sina rörelser dolda för antagoniternas alltid vaksamma spioner. Om han ej let kan, skall han bli tillintetgjord; och det ir medvetandet häraf som förorsakar den allnänna misstämningen, oaktadt den krigiska pressens ständiga fanfaronader. Presidenten tvekar, såsom det tyckes, m att taga sin tillflykt till en konskripion, och det må han väl göra, eftersom let finnes flera hundra tusen af drottning Vicorias undersåter, hvilka äro belåtna med att efva och nära sig i Amerika och kalla sig merikanska medborgare i vackert väder, men om ej gerna skulle lemna sina göromål och ina hem, för att slåss för ett land, i hvilket e ej födts, eller räcka ut en hand, för att ädda statsskeppet i stormen. Det må vara rycket fegt eller orätt af dessa menniskor, nen sjelfva faktum består och är af natur att unna förvirra regeringen, om hon en dag ödgas tillgripa konskriptionen. Presidenten