Göteborgsposten – 23 augusti 1862, sida 1

En dansk kriminalhistoria. I en nyligen i Danmark utgifven bok benämnd Slesvigske Provinsialesterretumgerlåses berättelsen om ett brottmål, väl ej så märkvärdigt för sjelfva ransakningens intres. se, som sastmora i egenskap af bevis på au personer, hvilka eljest ej skulle begått brott, genom tyranni och grymhet kunna ledas tillochmed till mord. I ifrågavarande fall gjorde man sig ej ens samvete af att med den skyldige mörda den oskyldige, för att dymedelst undgå sit straff. Berättelsen lyder i sammandrag sålunda: Den 30 oktober år 1817 afseglade kapten Jens Nielsen Holst, förande skeppet I1sperauce från Hamburg till Messina med ballast. D. 27 november befann sig skeppet på sandbankarne vid Godwin i så farlig ställning, att tvenne båtar med lotsar måste skynda till. Den ombord varande styrmannen Lorentzen, underrättade hemligen lotsarne om att manskapet dagen förut kastat kaptenen och hans son förste styrmannen öfverbord. På styrmannens uppfordran förde lotsarne, hvilkas antal var dubbelt så stort som manskapets, skeppet i land vid Deal. Manskapet blet straxt arresteradt, men då de engelska domstolarne ansågo sig inkompetenta och skeppet var hemma i Flensborg fördes de danska matroserna på ett engelskt krigsskepp till Glickstadt. En kommission tillsattes, för att hålla förhör, och äfven styrmannen indrogs i undersökningen, enär det genom besättningens utsago föreföll tvifvelaktigt om han ej åtminstone varit medveten om saken. Kapten Holst hade äfven under sina tidigare resor stått på dålig fot med sitt manskap. lan misshandlade folket på brutalt sätt och gaf dem dålig och otillräcklig föda, så alt högst få ville taga hyra för en följande resa med honom. Kort efter den sista resans begynnelse uppstod likaledes ett dåligt förhållande mellan honom och manskapet, hvartill efter dettas utsago — hvilket i det väsendtligaste bekräftades af styrmannen och kajutvakten — kaptenens girighet, stolthet, härdbet och råhet gaf anledning. Alla äro deremot ense om att berömma sonen för hans vänliga och godmodiga karakter. Manskapet blef efter få dagars resa försatt på fasta rationer, men dessa ansågos för små. Styrmannen påstod dem vara tillräckliga, men beskylldes derföre af folhet för att nattetid smyga sig in i proviantkammaren och stilla sin hunger. Förste och andre styrmannen hänvisade matroserna med deras klagomål till kaptenen. För honom klagade de också, men utan resultat. Aftonen d. 26 november, dagen förrän mordet skedde, saknade flere af manskapet bröd, och följande dag skulle de nästan alla vara utan. Först tre dagar senare skulle de tå mera bröd. Timmermannen ombord föreslog då att uppbryta brödkammaren och taga så mycket de behöfde. När kaptenen var vid dåligt lynne lät han manskapet och tillochmed sonen umgälla det. Ingen kunde då göra honom till lags: han chikanerade manskapet och äfven styrmännen. Han antydde att han ansåg manskapet som hundar, stötte och skuffade dem beständigt. Han gaf äfven ofta manskapet stryk och begagnade dervid vanligen en knölpåk, tjock som en handled eller en grof tågända. Det