Göteborgsposten – 22 augusti 1862, sida 1

resiet egnad åt en annan kult knappast mera berättigad och vida vådligare i anseende til de dermed förknippade religiosa villomeningar, neml. åt Mariekulten. Det är nemliger på denna dag som det katolska Frankrike firar Jungfru Marias himmelsfärd, denna my: tbiska tilldragelse, hvarom Nya Testamentets böcker ha intet att förtälja men den fantastiska traditionen och den i dess tjenst stadda bildande konsten så mycket mera. På denna dag hällas ,,stora messor till den heliga Jungfruns ära i hufvudstadens katolska kyrkor; operasångare biträda de ordinära korsångarna och hela ståten af den afgudiska Maria-kulten utvecklas till uppbyggelse för den allena saliggörande kyrkans söner och döttrar. Måhända låg det i Napoleons plan då han lade beslag på denna dag för sin egen och sin familjs räkning att tillgodogöra sig den glans som den heliga Jungtrun spridde deröfver. Den efter en verldsmonarki strätvande kejsaren och himladrottningen skulle i allsköns endrägt regera öfver det franska folkets hjertan; hvarföre skulle de då ej kunna ha en festdag tillsammans? Jungfru Maria kunde aldrig blifva honom farlig såsom rival; hennes kult kunde tvärtom blifva en säkerhetsventil för ett svärmeri som eljest kunde utbryta på ett för den kejserliga maktens bestånd farligt sätt. Är det då ej troligt, att samma instinkt som dref kejsaren att låta kröna sig af den motsträfvige påtven, förmådde honom att sola sig i skenet från den heliga Jungfruns gloria, att låta Te Deum for sig sjungas der hennes lof nyss ljudit från mer eller mindre heliga läppar Vare sig härmed huru som helst, visst är att enligt hvad jag nu sett under hans brorsons styrelse de begge kulterna väl förlikas. Festen hade en öfvervägande teatralisk karakter. Det första spektaklet uppfördes redan torsdagen den 14 Augusti på Marsfältet. De agerande voro öfver åttiotusen krigare beredda att på sin kejsares vink välja en ny skådeplats utom Frankrikes gränser, för att låta den granna leken bli blodigt allvar. Kejsardömet är freden, heter det, men man behöfver blott betrakta en sådan revy, för att se, att det är ingen rätt pålitlig fred, att Jani dörrar i det kejserliga Frankrike aldrig tillslutas så fast, att det behöfves någon synnerlig stark vindstöt att öppna dem. Kejsaren prisar fredens välsignelser, med svärdet halft draget ur slidan tåligt afvaktande det ögonblick då en populär ide dyker upp i den allmänna opinionen, att under dess täckmantel så ut att skörda dessa lagrar, som han vet iro det säkraste underlaget för den franska kejsarekronan. Och den franske soldaten är soldat hvarje tum. Åran är hans afgud; avancemanget är ett lockbete, mäktigt att göra hjeltar af dem, som ej entusiasmeras af käreken till det sköna Frankrike. Och ätven let franska folket sjelf vurmar ännu i vår oraktiska tid alltför mycket för la gloire; i ntet land riskerar en regering så litet som Frankrike att göra sig impopulär genom ett crig (och det oaktadt väl knappast något land rar lidit så mycket som Frankrike genom crig). Kejsaren är en god ryttare och tager sig väl ut till häst; han förekommer der betydigt längre än eljest. Jemte sig hade han en relt liten korporal vid det kejserliga gardet, reml. den kejserlige prinsen, detta sköna, sexwiga underbarn, om hvars intelligens, hålling och djerfva egensinnighet så många hitorier cirkulera. Den lille korporalen — å kallades äfven Napoleon I af sina fiender — tyckes ha ärft modrens anletsdrag, men adrens karakter. Måhända förestår honom en ika vexlingsrik lefnaad — måhända skall han