Göteborgsposten – 21 augusti 1862, sida 2

ser under sig den sjö, ned i hviken skeppet skall passera genom slussarne. Än passerar man en stad, ett herresäte, en fabrik, en villa, en ruin eller ett slott. Det är nästan icke möjligt att ett ögonblick lemna däcket — N.B. då det är godt väder. : Den obarmhertige Sydvesten var deremot man för att för mig förstöra så mycket som möjligt af resans behagligheter. Den omgaf oss med så mycken köld, dimma, mörker, regn och blåst, att de ibland oss, som förut gjort resan, alltjemt önskade att den måtte taga slut, och att de som för första gången gjorde den alltjemt suckade: ÅAck, hvad här måtte vara vackert! Det är icke lätt att vara hänryckt öfver nordens naturskönheter, då tänderna skallra af köld midt i rötmånaden och blåsten gör sig all möjlig möda att vända ut och in på den paraply, under hvilken man söker beskydd mot hällregnet. Har man så till på köpet ett utvaldt sällskap af tvära engelsmän, blaserade fransmän och tyska tyskar, kan man ha så lagom roligt på kanalfärden och liksom jag vara innerligt glad öfver att resan icke varar ännu längre. Post tot discrimina inlupen i hamnen, lemnade jag slutligen ångbåten som fört mig bit upp till Stockholm. (Forts.)