Göteborgsposten – 20 augusti 1862, sida 2

dalar med sorlande bäckar och förgätmigej — kortligen här är om hvardagarne ett nordiskt miniatyrparadis utan en enda orm och utan en enda fullväxt karl, med undantag af en gammal man, som är så from att han heter Elias. De badande gräsenkorna med deras småpyren och en hel del unga slickor föra här ett verkligt landtligt, fritt och muntert sommarlif. De anställa små bjudningar och kafferep, arrangera segelturer till de skönaate öar i skärgärden och kärrturer till de närmast liggande fjellsjöar på fastlandet, från hvilken Stenungsön blott genom ett smalt sund är skildt. Det finnes ett piano på ön och under de ätta dagar jag tillbragte der ute, gafs hvarje afton en konsert, hvari en ung uhsaliensisk tenorist (bekant från dubbelqvartetten) och en dansk profundissimobasist (som blygsamheten förbjuder mig att närmare beteckna) med stor bravur utförde mansstämmorna. Vi två voro, som sagdt, om hvardagarne monopoliserade solister. Repertoaren bestod af solonummer för piano, svenska romanser och folksånger, danska visor, gluntar och Bellmanssånger. Då man hade musicerat länge nog, tog man sig en svängom; man dansade hambopolkett och Jössehäradspolska — dock icke jag. (Forts.)