Göteborgsposten – 20 augusti 1862, sida 1

detta land, så är det, att vi för resigneradt åse det sjelfmord, hvartill vi äro säkra, men icke likgiltiga vittnen. Det är den gamla historien om den resande som blef uppskrämd af tigern men lugnades då han omedelbart derefter fick se honom i en dödlig kamp med ett annat vilddjur. Tillåta amerikanarne oss blott för ott ögonblick hålla spegeln framför dem och låta dem se sig sjelfva, likasom hela den europeiska verlden ser dem? Vi medgifva gerna, att de hafva tillräckligt lif qvar i sig, för att kunna, om icke döda hvarandra, åtminstone göra hvarann till de eländigaste krympliagar i verlden. Nen isall någon händelse väntas eller önskas inom kort härester, hvilka äro då de sannolika följderna af händelsernas oböjliga logik? I början af denna månad blef MUlellans armåe, som skulle för flera månader sedan hafva intagit fiendens hufvudstad, omringad och inspärrad, fyratio (eng.) mil från Richmond i en position, der den hvarken kunde anfalla eller draga sig tillbaka. Enligt de federativas nya uppgift, blefvo de öfverväldigade af öfvermakten och fienden kunde myeket förr reparera sina genom strid och sjukdomar lidna förluster, än de sederativa. Förstärkningar kommo i sjelfva verket ej heller, sjukdomarne utförde stridsarbetet, och för hvarje dag Molellan ingenting förmådde uträtta var hans förlust lika stor som af ett nytt nederlag. Detta är den stora armå, vid hvilken Nordens förhoppningar så länge varit fästade. Sydtrupperna svärma omkring dem öfverallt — i froaten, i ryggen, söder om Chickahominy, på motsatta stranden af Jamesfloden samt på stränderna .ofvanför och inunder. Nordtruppernas transporter ånfallas dagligen vid deras landsättande och skadas, med förlust af monniskolif. Trupper sammandragas på motsatta stranden, höga batterier uppkastas och sydtrupperna väntas skola slunga bomber och kulor rakt in i nordtruppernas läger. Jamesfloden är starkt befästad mot änfall, och en ny Merrimac och en annan Run häfva nyligen visat sig längre ned. Det går rykten om att sydtrupperna skulle utrymma Richmond, men det kan endast betyda att de nu finna höjderna bakom staden svalare och angenämare. Presidenten ropar emellertid fåfängt på manskap. Han begär 300,000 man för att öfvertaga arbetet för ett år, och de vilja icke koinma. Han fordrar, att lika många skola öfvertaga en nio månaders tjenstgöring, och de vilja icke infinna sig. Han erbjuder de största värfningspenningar och likaledes sold. Till slut hotar han med konskription. Han kan ej företaga sig något derförutan. Amerikanarne subskribera ponningar, men vilja icke enrollera sig. Hvar och en vill att hans granne skall slåss för honom. Främlingarne äro trötta vid saken. De icke allenast hålla tillbaka, utan äfven predika emot kriget. Personer gripas dagligen på gatorna, derföre att de tala fredens och förnuftets ord. Hvarifrån skola då de 300,000 männen komma, eller ens de 100,000 som äro nödvändiga, för att ställa Molellan på lika fot med fienden omkrihg honom? Men om de konfedererade vilja strida emot unionen, och de federativa icke vilja slåss för den, så är unionen nära sitt slut. Ett dussin offensiva rörelser, företagna i en för Nordens resurser för stor skala, äro otillräckliga för de uppställda planerna. Några lysande bragder utkämpas icke; positioner, som vunnits med stora kostnader, öfvergifvas, och allting tillkännagifver en uttömd makt, ett aftagande intresse, och en sak, hvilken är i brist af den lifskraft, som erfordras för att vinna framgång. Expeditionen på Mississippi har icke lyckats, och allt