Göteborgsposten – 20 augusti 1862, sida 1

den vinkelräta linien. Han bleknade, då han betraktade dessa oroande fenomener, och när han ett ögonblick derefter, likaledes emot natureus lagar, med en älskares häftighet sjönk till en åldrig matronas trinda barm, utan att ha kännt det ringaste tecken till inre trängtan efter en dylik omfamning, lade han med ängslig min knit och gaffel ifrån sig. Då steken skars var samtalet förstummadt och appetiten borta. Blott ett par starka andar vågade sig i lag med det alltför feta köttet. Den ene efter den andre reste sig från bordet, och då vi hunhit till desserten — vi som hunno så långt — befunno sig de allra flesta i sina kojer. Några pröfvade hvad viljans makt förmår mot sjösjuka, andra tuggade mandlar, togo Hoffmans droppar eller lågo alldeles stilla på ryggen och med slutna ögon. Men den grymma sydvesten log hånfulit åt dessa vanmäktiga försök att trotsa hans välde; han fyllde de mäktiga lungorna och pustade med sina trinda trumpetarkinder en sådan luftström mot Excellencens akterdel, att denne höge herre kom att göra de förunderligaste kaprioler och än tycktes stå på hufvudet än resa sig på bakbenen. Snart hörde jag från alla kajutorna rundtomkring ett och samma förunderliga ljud — en svensk förklarade mig välvilligt, att det var herrskapet som ropade på Ulrik. Det blef värre och värre. Hade bemälte Ulrik också haft Figaros allestä