Göteborgsposten – 19 augusti 1862, sida 3

4) Dränka mig? — det är lågt, jag skulle se rysl ut, när jag blefve funnen. 5) Hänga mig? Det ä nidingsdåd. 6) Gift? Ja, den som blott hade ett säker dödande! 7) Skjuta mig? Topp! Men ack ! mina stackar föräldrar! 8) Blifva filhellen? Det var en vacker ide men respengar? 9) Krossa mitt hufvud emot väggen Väggen, som har hundraårs gammal rappning, skull blifva krossad och jag blott komma att sticka ut mit hufvud till allmänhetens förlustelse. 10) Försvinna för att i särskilda yrken försöka arbetarnes lott? Var färjkarl en tid, dödgräfvare en tid, bergsprängare ce tid o. s v., och slutligen blifva igenkänd på arbetsan stalten och utförd i triumf såsom en af verldens störst praktiske filosofer? 11) Gå öfver till katholicismen oc! blifva munk? Torde nog minsann blifva möjligt. 12 Slå mig med ifver på biljardspel, så att jag kunde lefv utan en styfvers bidrag från mina föräldrar? Ack, der som kunde bringa sig upp så långt! 13) Skrifva til mina föräldrar, att jag bad dem som deras sista godhet det de ville glömma, att de hade haft någon scn, sor hette Henrik Arnold, och att jag måtte få stå ensam verlden. Det var ett tjog beslut ännu dessutom; men verkli gen så förtviflad var jag, att det sista förfärliga, att st ensam i verlden, föreföll mig som den största lycks och det är icke den enda gången jag har tänkt s Det beslut, jag följde, var emellertid det att skrifv vers, som min förtrogne, hvilken till min förvåning låt sade som om ingenting hade passerat, icke nog kund beprisa. Hvad som hade passerat, kom ju också här vidlag ganska bra till pass ? Åter en pendant till grefve HahnHahn Das grosse Vaterland tyckes ej sakna dylika prakt exemplar, hvarken i de högre eller lägre klasserna. S omtalar en wärtembergsk tidning följande af en ban gårdsförvaltare der i landet utfärdade dagorder: Unm dertecknad har redan längre en tid be märkt, att de honor underlydande embetsmän och betjente visa en tydli; brist på kunskap om de allmänna höflighetsreglorna och kungör derföre härmed, att han ovilkorligen for drar, att de framdeles skola helsa honom minst tr ganger dagligen — morgon, middag och afton, innan d begifva sig hem — på det sätt, att hufvudbonadei fullständigt aftages. Denna helsning skall likväl en dust inskränka sig till dem, som han sammanträsla med; om undertec knad endast en gång om dagen trät far en eller annan person, behöfver denne endast helst en gång.v Också ett kärleksbres. På senaste Valentins dagen, då man i England brukar skrifva skämtsamnn kärleksbref till hvarandra, fick en gammal kärlekssjul tok i London ett dylikt bref, hvars inledning var a särdeles lofvande lydelse. Den sköna författarinna sjöng i klangfulla vers, att nyfikenheten att få erfar en hemlighet, som han var nog grym att bevara i djupe af sitt hjerta, hotade att döda henne. Hon önskade ec att erfara om han vore rik, om adligt blod flöt i han adror, om han intog en hög ställning i samhället — sann kärlek frågar aldrig efter dylika ting; men ho bad endast i de mest bevekand le ordalag att han ändt ligen måtte a hennes hjertas sår, fylla hennes med en outsägelig glädje, som ingen rikedom, inge ära och glans skulle kunna förskaffa henne, genor att säga henne, — hvad hans nya peruk kostat. EN