Göteborgsposten – 19 augusti 1862, sida 3

I1Ivarjehanda. Kärleken på distans. Skizz af HH. Mergeland. Omnis bonus homo tiro est. När man älskar såsom jag gjorde, nemligen utan bestämda afsigter, utan tanke på att komma i besittning af den älskade — hvilken tanke, såsom alltför stark och berusande, med vällustig rysning tränges langt bort i bakgrunden och endast tillätes att framträda under namn af tankar på embetsexamen, och isynnerhet när föremålet för ens första kärlek redan är förlofvad; så kan man, innan man vet ordet af, komma att på en gång älska två. Förklara och försvara detta vill jag icke; men jag (och jag tänker mången med mig) vet, att det går an. Båda förena sig i fantasin ganska lätt och i oupplöslig förbindelse liksom den magdeburgska kulans tvenne hälfter. På en julbal försiggick denna operation i mitt inre. Sjelf var jag delad; men dessa två, min för: inklination och den nya uppdykande, — den sötaste blondin bredvid den mest strlåande brunett — 0, dessa två älskliga förblefvo blott ett, så att det syntes mig lika förgripeligt att älska den ena af dem, som naturligt att älska dem båda. Jag var student, och använde min första termin på att med största flit grubbla öfver frågan, om Jag icke kunde forlosva mig med n:o 2 och dock fortsara att älska n:o 1. Ett sriarebref blef skrifvet hvarje dag, sönderrifvet och kastadt genom fönstret ut i trädgården, så att min gamla värdinna trodde att äppelträden fällde blom för tidigt det året. Ack ja, äppelträden blomstrade allt. Vinter och vår voro redan bortgrubblade. Tanken på tidens flykt bragte mig slutligen till att skrifva ett bref till min älskade och hennes fostermoder. Och det gick verkligen af. Tjenaren i huset var bestueken. Svaret var icke ogynnsamt. Man önskade att jag skulle göra besök i huset för att formera närmare bekantskap. Jag skälfde och bleknade då jag läste det, och kom mig slutligen att assända ett tacksägelsebref, hvaruti Jag lofvade att med det första infinna mig. IIvarje söndag skulle nu detta gå för sig. Jag styrde ut mig och gick modigt nedför trapporna och nagra gator sframat; men ack! — låt mig tillsta min skam: liksom när man skall till tanddoktorn, sjönk modet för hvarje steg jag kom närmare huset. Nog, jag kom aldrig ditin. Hem kom jag lika lång i synen som jag hade gått ut, och när jag sedan framför spegeln tog halsduken af mig, tyckte jag att Jag borde spotta mig sjelf i ögonen. En dag kom jag hem berusad af glädje. Familjen hade flyttat ut till Ladugårdsön, och jag hade straxt skaffat mig en ofantlig Dollonds-kikare för att genom den få blicka på min älskade den lilla fjerndelsägen öfver fjorden. Det var tillräckligt för mig. I fjorton dagar var jag den lyckligaste menniska. Nästan hvarannan morgon klockan omkring 6 såg jag min tillbedda komma ut i den täckaste morgondrägt för att sköta om blommorna. Men sedan fick jag af en bondhustru veta, att jag hade tagit miste om landstället, så att den, hvilken jag med sådan hänryckning hade betraktat, icke kunde vara någon annan än den rike handelsman P:s just icke så särdeles vackra fru. Nu fick jag det rätta stället i kikaren, och under de följande fjorton dagarne var jag verkligen så lycklig att kunna uppdaga en fruntimmersskepnad, som måste vara Hon. Hela vintern igenom hade jag i denna kärlekshistoria haft till förtrogen en student, som umgicks mycket flitigt i min tillbeddas familjekrets; men mina kikare-observationer förteg jag för honom, utan att ana, att jag hade vigtigare skäl dertill än min fruktan att förderfva mina hemliga njutningar genom att låta någon dödlig ning derom. För öfrigt hade jag ingenting jag tror, att min totala olycka förskrifver sig från det gripande i mina loftal öfver flickan. Trött och hungrig kommer jag en dag, på hvilken icke hade sett någonting annat på lela landstället en hvit ko — alltså en af de 5förlorade dagarne — för att få min middag. Har ni hört nyheten?4 ropade man emot mig. Studenten N. (min förtrogne) har i går blifvit förlofvad med mamsell Grethe M. (min tillbedda). ,Om sondag skall der blifva stor eklatering ute på landstället på Ladugårdsön, tillade en, och gaf mig dermed anledning att dölja min första uppskakning. Uppasserska, en sup och en butelj öl! ropade t. Det borde ju egentligen ha varit vin; men jag berättar här den rena sanningen — ja, för att gör denna riktigt till nöjes, nekar jag icke att jag straxt derpå beställde ännu en af den förra sorten. Nu hade Jag goda skäl till att blifva röd, så att jag undslapp alla frågor om hvarföre jag blef det. förtegat för honom, och jag har mina orsaker, hvarför Men när jag kom hem, gick det rundtomkring i mitt hufvud. Jag vill här uppräkna några af de beslut, som jag verkligen blef klar med och under yrseln gjorde rediga för mig sjelf: 1) Nu skall jag då blifva en erkerumlare. 2) Nej, nu skall jag med allvar slå mig på studier. 3) Jag tror, att jag springer ut ifrån fönstret — nej, då skulle jag komma att fastna i äppelträdet.