Göteborgsposten – 19 augusti 1862, sida 1

Ak — — — tuccio blifvit dekororadt med en stor tresargad flagga, hvilken — man vet icke huru — blef upphissad på dot kors, som finnes på spetsen af kullen. Detta ställe är en liten ödemark i Rom och svarar mot fem eller sex andra stora öde platser, hvilka inneslutas inom de gamla murarne, i den södra stadsdelen, på Aventinor berget, Mons Coelium och Esqvilinerberget, kort sagdt, nästan på hela den grund, hvarå den gamla staden låg. — Alla äro i rörelse. Det talas om deserteringar, nemligen om 25 gendarmer, hvilka skola ha rymt öfver till Neapel. Man berättar om åtskilliga personer, att de göra sig i ordning för att fly. Prelaterna, hvilka isynnerhet äro hatade, och mest de, som bekläda juridiska embeten, sägas redan gå med sina franska pass på fickan. Det upprepas oupphörligt, att man öfverenskommit om en stor demonstration och den är nära förestående. Kort sagdt, om jag skulle sätta något förtroende till de allmänna och nästan oemotsagda ryktena, kunna vi dagligen vänta oss allvarsamma händelser. Franske militärbefälhafvaren general Montebello är mycket rörlig och verksam. Han reser från det ena stället till det andra. Än är han i Civita Vecchia, än i Rom och än i Frosinone. Man skulle tro, att han anser kampen för afgjord och nära förestående. Han bar åter besatt alla poster på neapolitanska gränsen. En vän till mig, en fransk officer, som ligger garnisonerad der i trakten, skrifver till mig: Det tycks som att vi skola slåss; du vet, caro, att jag icke tror synnerligt mycket på dina förutsägelser om den italienska enheten; var derföre icke orolig, i händelse det behöfs skall jag nog slå till. — Den omständigheten, att de reguliera italienska trupper sammandragas vid gränserna, betraktas här af höga vederbörande såsom ett mycket betänkligt tecken. Alla kloka personer tro emellertid, att det icke skall komma till någon strid mellan de regelbundna trupperna och fransmännen; de tro blott, att dessa trupper skola rycka in i förening med fransmännen, för att upprätthålla ordningen. På det sättet skall min vän, officeren, icke få något tillfälle att slå till. Underrättelse har ingått, att franska förstärkningar mycket snart skola komma hit. Man talar om två, tre, fyra regementen. Denna nyhet tyckes vara af natur, att skola lugna folk, men det gör den icke. Man har ej glömt, att det kom franska förstärkningar kort före slaget vid Castelfidardo. Det finnes emellerid en viss instinkt, som säger folk, att det cke är någon sannolikhet för en strid mellan Frankrike och Italien. — För öfrigt vidhåller ag min allmänna åsigt om hela situationen. Enligt min åsigt skall det ungefär komma itt aflopa så här: Antingen Garibaldi kommer med sina skaor eller icke, antingen atto vigoroso in piaza eger rum eller icke, är dock situationen å spänd, att en lösning nu blifvit oundviklig. ön blandad fransk-italiensk occupation af Camvagnan skall bli föreslagen från Turin, och jag ror, att det finnes utsigt för att man skall zå in derpå. Denna omständighet skall omelortid icke förmå påfven att lemna Rom; derom är jag öfvertygad. Hvad sjelfva Rom ansår, skall man se tiden an. Men jag påstår ortfarande, att det icke är omöjligt, att påfsen qvarstannar i Vaticanen äfven i den hänlelse, att staden får en blandad garnison; föritsatt att fransmännen fortfarande hålla Saningelo och Civita Vecchia besatta. Italiesarnes besättande af Campagnan, åtminstone f Viterbo och Frosinone, skulle förmå Garidaldisterna att bli lugna och vara ett medel tt vinna tid. Tro mig, det skall blifva sluet på det hela. Jag upprepar, att man skall