Göteborgsposten – 19 augusti 1862, sida 1

nedgången dublerade de den skönaste udde, de ännu hade passerat, och en liten vik med stränder af hvit sand låg för deras syn. De sågo först en villa omgifven af orangeoch olivträd på de klippiga höjderna i närheten — derefter en gängstig, ledande ned till stranden, och slutligen nere vid vattnet en liten familjkrets njutande af den doftande aftonluften. De äldste i denna grupp voro en herre och en dam, sittande tillsammans på marken. Damen hade en guitarr i knäet och spelade en enkel dansmelodi. Nära intill henne rullade sig ett barn med stor förtjusning i sanden; framför henne dansade en liten flicka efter musiken tillsammans med en högst ovanlig kavaljer, i skepnad af en hund som på det mest groteska sätt trippade omkring på bakbenen. Flickans glada skratt och guitarrens lifliga toner hördes tydligt öfver vattnet. — Styr litet närmare intill stranden, yttrade PArbino till sin vän, som satt och styrde, och håll dig liksom jag sjelf gör i skuggan af seglet. Jag önskar se dessa personers ansigten utan att sjelf bli sedd af dem. Finello lydde. Sedan han nalkats tillräckligt nära för att skönja ansigtena på dem som voro på stranden, vände de åter båten utåt sjön. — Lycklig resa signori! utropade den lilla flickan med klar stämma, De hviftade till sva,