Göteborgsposten – 19 augusti 1862, sida 1

AA — — — F—— j verka på pansarskeppet, medan deremot detta på åtskilliga ställen genomborrade sin motståndare. Det fanns ej heller något tvifvel om att fienden var Arkansas; ej heller hehöfdes ytterligare bevis för att öfvertygas om huru ofantligt detta var öfverlägset träskeppet, hvilket snart vände sin bog nedåt strömmen och så fort som möjligt begaf sig ned mot Mississippi. Arkansas var dock ej beniget att släppa sitt rof. Underligt nog är detta fartyg trots sin stora tyngd snabbgående, nastan lika mycket som Tyler, och höll sig nära etter honom, skjutande med regelbundna mellantider, hvilka skott af Tylers akterkanoner besvarades. Nästan hvartenda af fiendens skott gjorde skada. En kula gick in i aktern och dodade eller sårade åtta eller tio man, borttagande hufvudena på fyra matroser, som stodo i en rad och skötte en af kanonerna. Det var högst troligt att Tyler skulle skjutas i sank eller sprängas i luften, och likväl fortsatte den tappra besättningen sin eld. Fiendens kulor splittrade och krossade fartygets timmer, och få af de modiga männen ombord hoppades att undkomma. Tyler eldade upp sin maskin så mycket som möjligt och likväl vann den föga försprång för sin fiende, som förföljde honom grymt som en furie och oafvändt som ödet. Då unionisterna hunno mynningen at Old River hade de 11 döda och 21 sårade. En af de båda pansarbåtarne, Carondelet, hade emellertid legat längre ned i floden och denna beslöt att om möjligt hejda den förskräcklige fiendens framfart. Så snart Arkansas kom i sigte sköt Carondelet på honom med sina svåra kanoner, men fick åtskilliga kulor till svar. Dessa trängde in i skrotvet, der detta ej var tillrackligt skyddadt och dodade nio samt sårade tjugotvå man. För en stund var striden liflig; men det blef snart uppenbart att Carondelet ej var fienden vuxen, hvarfore dess kapten beslöt att äntra den. Befallning gafs härom, skeppet lade till sida vid sida med sin jernbeklädda fiende och en mängd af besättningen sprang öfver till dess däck. Men då de funno omöjligheten af att komma ned under däcket eller formå besättningen att komma upp, tvingades de att återvända till sitt eget fartyg. Arkansas ångade sin väg ifrån motståndaren, men ej förran en af dess kulor krossat ett ångrör, hvilken händelse tvingade omkring 50 man af Caronaelets besättning att hoppa öfver bord, och enär åtskilliga af dem ej återkommit ha de utan tvifvel drunknat. Den starka kanonaden uppåt Nazoofloden bördes tydligt ombord på Mississippiflo:tan och man förmodade att Tyler sköt bomber inåt skogen; men då kanondundret omkrivg kl. sex på morgonen blef starkare insåg man, att nordstatsbåtarne mött en fiende uppe i floden. Man blef härofver mycket ängslig, och mången orolig blick sändes uppåt Mississippi. Å Man behöfde dock ej vänta länge. Straxt före kl. sju såg man den andra pansarbaten med stor skyndsamhet komma utför floden. Efter den kom Tyler och några minuter senare den fruktansvärde fienden, på hvilken ej syntes annat tecken till lif än den höga svarta rökpelaren som uppsteg ur dess skorsten. Arkansas minskade dock snart farten och man trodde att det snart åter skulle begifva sig uppför Yazoo. Ingen föreställde sig att fienden skulle våga sig ned bland vår flotta, hvars vida öfverlägsna styrka ansågs med säkerhet skola öfverväldiga honom. Men det jernklädda vidundret stannade dock ej, utan fortsatte stadigt och långsamt sin kosa mot våra skepp, utan att hvarken vika af till höger eller venster, men nästan hvarje sckund skjutande på de skepp som lågo det närmast.