Göteborgsposten – 16 augusti 1862, sida 1

—— — — — — — — resa sig upp och lemna paviljongen. Nanina skulle måhända haft tid att gömma sig bland några träd i närheten, om hon genast lyckats tillkämpa sig tillräcklig sjelfbeherrskning, men hon var ej i stånd dertill. Hon kunde hvarken tänka eller röra sig och hennes andedrägt tycktes dö bort på hennes läppar, då hon såg prestens skugga långsamt glida öfver gräset från framtill baksidan af paviljongen. I nästa ögonblick stod han framför henne. Han stannade på några stegs afstånd från den unga flickan och betraktade henne under tystnad. Hon deremot tyckte sig alltjemt emot paviljongens vägg, men höll fortfarande tillbaka hunden med ena handen. Det var väl för presten, att hon gjorde så. Scaramuccias fruktansvärda tänder glänste hvita i hans gap, den tjocka raggen på hans hud reste sig, hans ögon blefvo blodsprångda och hans morrningar läto nu helt vilda; han skulle varit färdig att vid första ord slita i stycken icke blott fader Rocco utan hela Pisas presterskap. — Ni har lyssnat, sade presten lugnt. Jag ser det i ert ansigte: ni har hört alltsammans. Hon kunde ej svara ett ord: hon kunde ej slita sina ögon ifrån honom. Det låg ett onaturligt lugn i hans ansigte, en omätlig förtviflan i hans öga, som slog henne med fasa, Hon skulle