Göteborgsposten – 16 augusti 1862, sida 1

A F——— gårdsföreningen. Det är visserligen sannt att man äfven under veckan haft att glädja sig åt den i Trädgårdsföreningen gifna concert champötre, till förmån för Carl XII:s staty, samt hrr Behrens, Dahlgrens och Lindbolms konsert; men dessa tillfälliga nöjen hafva endast för några ögonblick ryckt folket med sig: de hafva endast lindrigt krusat tidens bölja, som straxt derefter återtagit sitt spegelklara lugn. Liksom den drunknande griper efter halmstrået, måste äfven dersöre krönikeskrifvaren hålla sig fast vid dessa företeelser, för att hafva något centrum att röra sig om. Låtom oss då först vandra till Trädgårdsföreningen och inbilla oss, att det ännn är måndag. Hvilka skaror af folk strömma ej dit! Sedan man vid ingången erlagt sin frivilliga tribut till det afsedda ändamålet, en staty åt Carl XII, och för bidraget erhållit militärisk honnör af de posterande skarpskyttarne i uniform, störtar man sig djorft framåt och befinner sig snart i en nästan ogenomtränglig menniskomassa, som med spånd uppmärksamhet lyssnar till något nummer af det rika programmet. Man försöker så sig en sittplats; omöjligt. Man ämnar njuta en kopp th. en glace eller ett glas punsch — lika omöjligt. Hr Fricks uppassning är lika talrik som raskt expedierande, men hvad hjelper sådant då allmänheten packat sig som sillar och den ene skriker öfver den andre vid reqvisitionerna. Alla kunna ju omöjligt blifva expedierade, och de, hvilka ej erhållit något, måste med lugn åse, att det dock funnits andra, hvilka varit lyckligare. Det är Trädgårdsföreningens vanliga öde, att antingen vara ötverfylld at folk eller ock så godt som öde. Tiden förgår aidrig långsammare, än när man står packad i en stor folkmassa. Men huru det var, här i Trädgåärdsföreningen förflöt den dock snabbt och omärkligt. Orsaken dertill är äfven lätv funnen. Först och främst serverades publiken med idel goda saker, och för det andra stod ej denna folkskock stilla utan rörde sig af och an, till och från de olika lokaler, som orkestrarne och sångarne för sig utsett. tskilliga stamgäster funnos visserligen vid Paviljongen, men föröfrigt var hopen på rörlig fot. Synnerligt stark var trängseln å den s. k. kullen, hvarifrån sångarne läto höra sina väldiga körer. Här stod folket bokstafligen packadt, som förut är nämndt, såsom sillar, hvilket äfven gaf en känd vidzmakare anledning att kalla samlingen för Kullasill. Skuggorna follo alltlängrej; det började bli natt; det herrligaste augustimånsken efterträdde solskenet, dock medförande en kall nattkyla. De sista tonerna af frivilliga skarpskyttekårens musik förklingade, bravooch dacaporopen tystnade, schawlarne sveptes bättre om, ytterrockarne hopknäpptes och man begaf sig åter intra muros, för att drömma om en angenäm dag och framtidshägringen Carl XII:s monument. Med anledning af denna fest, den enda tillstymmelse till en folkfest som här på länge uppenbarat sig, kan krönikeskrifvaren ej underlåta att göra ett par anmärkningar. Man har klagat öfver, att åtskilliga rabatter och gräsmattor blifvit af folket nedtrampade. Sådant måste ju alltid inträffa, då man i en stad med öfver 40, 000 invånare har så illa inrättadt i dess enda lustgård. Det är onekligen sannt, att intet tjusar ögat mer än en skön och frisk gräsmatta; men å andra sidan är det orimligt begärdt, att en menniskomassa af omkring 6,000 personer skall kunna rymmas å de smala och sparsamma sandgångarne. En enda öppeu plats finnes visserligen, nemligen framför paviljongen, men huru tillräcklig är väl den vid dylika tillfällen? Den ringaste eftertanke eller det minsta aktgifvande på