Göteborgsposten – 16 augusti 1862, sida 1

håg ifall vi åter en gång skulle räkas, att jag skildes från er utan ett hårdt ord eller en bitter blick och dock vet jag att det första ord, ni PpPisa talar, skall blifva detsamma som död för min karakter och förderf för mitt lifs stora mål. Sedan han yttrat dessa ord, alltjemt med samma lugn som hade utmärkt bans sätt alltifrån början, blickade han en liten stund oafvändt på Nanina, nickade återigen och vände sig bort amt aflägsnade sig. I samma ögonblick han örsvann bland träden såg han sig om och uttaade ett ÅFarväl, men så sakta att att hon Knappast kunde höra det. En besynnerlig förvirring fattade Nanina i samma ögonblick hon örlorade honom ur sigte. Hade han gjort henne orätt eller hon honom? Hans ord hade alldeles örvillat henne. Ett obestämdt tvifvel, oklara farnågor och en plötslig motvilja att längre qvarlIröja i närheten af paviljongen kom öfver henne. Hon sprang upp och skyndade ut ur trädgården illtjemt hållande hunden med handen. Ute på andsvägen, i solens sken och med stadeu framör sig, förändrades loppet af hennes tankar och vände sig åter mot Fabio och framtiden. En brännande otålighet att komma tillbaka ill Pisa bemäktigade henne, och hon skyndade ramåt det fortaste hon kunde. Läkaren sades vara palatset, då hon passerade förbi betjenterna,