Göteborgsposten – 16 augusti 1862, sida 1

Lorentsbergs teater förtroende hos allmänheten. — Tvenne Arbetares PFristunder. Poetiska försök af J. W. och Isidor K. Ett litet häfte dikter under ofvanstående titel, har kommit oss tillhanda. Häftet inledes med en varm uppsats angående den förändring till ett bättre, som framträdt i den svenske arbetarens bildning och ställning, och hvarå just dessa föreliggande dikter utgöra ett bevis. Den ene af de båda författarne t. ex., signaturen J. W., som nyligen blifvit gesäll, har ej erhållit mera nndervisning än den han vid 10 års ålder fick under ett års tid uti en folkskola på landet. Vid 13 år kom han i lära och tillbragte der 7 år. Under denna tid har han genom läsning helt och hället på egen hand förvårfvat sig den förmåga att yttra sina tankar och känslor, hvarå hälften af dikterna visa prol. Uppsatsens förf., sjelf handtverkare, lägger till slut fäder och husbönder at handtverksklassen ifrigt på hjertat, att uppmana, bedja, ja, tillochmed belalla sina söner, lärlingar och andra arbetare alt Besöka söndagsoch aftonskolor, samt använda alla medel, som tjena till kunskapers förokande och själsförmögenheternas utveckling, på det arbetaren genom bildnings inhemtande må erhålla smak för andra njutningar, än de tomma och förslappande som krogarne och spelborden lemna, på det han sålunda må bidraga till hela sin klass höjande och sammansmältande med andra klasser, den bästa ståndsreformen, samt deraf följande större lust och förmåga att deltaga uti statsmedborgares värf. Det finnes väl få, som icke vilja bitråda denna författarens uppmaning, isynnerhet om man betänker, hvilket uppfriskande och lifvande element en bildad arbetsklass skall kunna införa uti ett samfund, som börjar känna sig svagt och i viss mån sjukligt tillföljo af den olyckliga rangoch ståndssjuka, som så länge inverkat skadligt på dess organism, i det den förhindrat alla funktionerna att fritt arbeta och verka. Hvarje prof som lemnas oss af denna stigande håg och kraft hos arbetaren, att vilja visa de öfriga medborgarne, hvilka ännu stå som medlemmar af från honom skilda klasser, det han är mäktig at framåtskridande och bildning, uppfyller oss med glädje; ty allmänbildningens sak är dock dev trovärdigaste på samma gång som det mest upplyftande och herrligaste löftet om en ljus och vid framtid för vårt fosterland. Allmänbildningen utgör nemligen en ovilkorlig och orubblig grundval för ett folks sanna fribet och sjelfständighet. I det land, der hvarje medborgare och medborgarinna blifvit delaktig af den behöfliga bildningens ljus, der skall aldrig despotismen kunna slå sina rötter; ty despotismens rötter söka mörkret och sky ljuset. De båda i här föreliggande dikter framträdande signaturerna synas oss vara af helt olika skaplynnen, eller åtminstone har den ena mera kommit till klarhet angående sig sjelf och förhållandena i verlden, än den andra, som mera trånsjukt hängifver sig åt en något sjuklig klagan. Denna senare stämning hos sign. J. W. torde dock förskrifva sig från det hos yngre diktare så ofta återkommande öfvermått af känslofullhet, ett öfvermått, hvilket lättare än de sjelfva tro slår öfver i ett barnsligt pjunk, i en sjuklig efterklang, hvaraf vi hafva Gudi nog i vår poesi. ——— ? — f——