Göteborgsposten – 14 augusti 1862, sida 3

lIvarjehanda. En titt i alla våningarna. (En Stockholmsscen.) Genom en förtrollad spegel blef jag en gång i tillfälle att se tvärtigenom de stora hus, hvilka efter stadens förnämsta gator lågo likt ofantliga menniskokistor, mystiskt gömmande inom sina tysta väggar en verld at lif, lidelser och lidanden. Ett högt och prydligt hus med ornamenter öfver och under fönsterraderna, med fris under taklisten och marmorpelaren vid ingångsporten hade i synnerhet väckt min uppmärksamhet. Det lyste ur flera fönster, musik dånade långt ut på gatan, här måste jag begagna min spegel. . Väggen försvann och i fem hvarf öfver hvarandra såg jag plötsligen en scen ur det menskliga lifvet. Portvakterskan hade främmande, och hennes man skräddaren, satt på bordet, i tysthet suckande öfver sitt öde att, ehuru hustrun hade en tunga, hvass som en nålsudd, hon dock aldrig satte nål i plagg, utan endast stack sin udd ut och in i nästans namn och rykte, medan han fick sköta nålen för husets bästa. Som det var bal en trappa upp och balgäster strömmade hundradevis ut och in, hade hon alldeles uppgifvit porten för aftonen, men en tjuf begagnade sig af denna hennes hvilodag och smög sig tre trappor upp, der han hört sägas att en målare bodde, hvilken dagen förut inkasserat en betydlig summa penningar för en tafla, som han fått den nåden att sälja till konungen. Med oro såg jag målaren godtroget bereda sig att krypa till kojs hos sin redan sofvande äkta hälft, då något buller måtte hafva träffat hans öra; ty gripande tag uti det första bästa tillbygge han kom ötver, rusade han in i sidorummet der ijufven med en ly i handen just stod färdig att våga det afgörande steget. Vid åsynen af mannen i nattmössan tog mannen med lyktan brådskande till flykten, men som målaren var i allradjupaste neglige, kunde han icke försölja honom, utan nöjde sig med att af full hals skrika: -hjelp! hjelp! tjufvar! mördare! ty det hör till de menskliga egenheterna, att då man blir rädd, ser man allting kollektivt, åtminstone plurielt.. Den främmande blåste ut sin lykta och kom med en stormvinds hastighet jagande utför trapporna. Larmet och dansmusiken från första våningen förtogo dock helt och hållet ljudet af den sig utplundrad trvende äkta mannens röst, hvarföre två balhjeltar, som, för att svalka sig, gått ut i den ståtliga förstugan, icke sästade någon uppmärksamhet vid den förbispringande. Sämre lyckades det honom vid de nedersta trappstegen, der en betjeut i sakta mak kom marscherande med en butelj madeira för munnen och en korg doftande pastejer i handen. Ursinnig öfver att af knuffen vid sammandrabbandat få buteljens innehåll öfver sig i stället för uti sig, började denne en häftig demonstration, men tjufven fann sig och låtsade vara skickad från köket för att påskynda den dröjande, och började en djerf föreläsning om huru han ville underrätta her apet om huru betjenten handhade deras vinflakor, m. m. Detta hjelpte, och medan betjenten sökte tysta det ätrugade vittnet, och tjufven, för att förklara sin deraro, satte ihop en vacker historia om huru han i skogsärenden varit på väg upp till vindskupan, ehuru en bister gammal man alskräckt honom, slöts den hyggliga tete-a-teten dermed, att betjenten och tjufven följdes at till betjentkammaren för att dricka hvarandras skål i hvad som återstod at sherryn. Emellertid satt en komponist två trappor upp med lesperation slitande sig i håret. Olver honom ljöd mannens i nattmössan nödrop ; predvid hans arbetsrum sträfvade hans fru förgäfves att sta en skrikande kärlekspant, som morgon och afton höll på att få konvulsioner af idel vattuskräck. Mormodren sjöng för full hals för att förströ den lilla medan hon värmde lind-donen vid kakelugnen, och modren Vyssjad e och hyssjade omåttligt. Det värsta af allt tycktes dock sor den stackars somponisten vara dansmusiken och stojet från väningen nunder. Som han vål arbetat en tongäng klar i sin jerna, kom en polkatranterara gnidande och hvinande ipp genom golfvet, och salfvor af skratt och prat bombarderade honom alltjemt som saluten på en kunglig ödelsedag. Ofverlemnande honom åt sitt öde, riktade ag min spegel slutligen på vindskupan dit den djerfve ämlingen föregifvit sig hafva årende. Ack, den bleka, ä sorg och ansträngningar aftärda modren arbetade ler vid sin dåliga lampa under strida tårar. Hennes lotter, en 16-årig vacker flicka, låg döende på golsvet ven bäd., för hvilken det icke fanns säng i det torsiga rummet. Nöden hade krossat den unga, meds len gamla, seg och härdad, fick sorgen efter henne om tillskott. Innan jag aflägsnade mig från huset, smög jag någr edlar i den gamla modrens skrumpna hand och uppnanade henne till undergifvenhet i sin mörka, nu snart a ensliga vindskupa. Derpå anmälde jag hos portvakten nödvändigheten tt visa betjentens nya bekantskap ur huset och gick ned beklämdt hjerta hem till mig. Det är just icke så roligt alla gåuger att kunna itta in i alla våningarna. (M. n. A.)