I Frankrikes hufvudstad råder stor osäkerhet i afseende på de beslut, som kejsaren skall fatta för den närmaste framtiden och man är icke utan stora farhågor för huru situationen skal vända sig. Ån beter det, att Pietri och flere andra senatorer, som under adressdiskussionerna tagit afgjordt parti för Italien, skola inträda i regeringen, och att kejsar Napoleon d. 15 Augusti skall bereda Frankrike en ny öfverraskning af samma slag som författningsreskriptet af den 24 November 1860, än påstås det att han nu anser ogonblicket gynnsamt för att återinsätta Murats dynasti på Neapels tron, och att tyglarne skola bli hårdare åtdragna än någonsin. För den sista meningens sannolikhet anföres, att förstärkningar afgå från Toulon till Civita Vecchia, och att kejsarinnan för ögönblicket tager sig mycket ifrigt af påfvens sak. Det berättas tillochmed, att hon haft ett långt samtal med krigsministern om de bästa åtgärderna för Roms försvar(?), och att hon skrifvit till grefvinnan Montebello, den franska militärgesandtens gemål i Rom, för att uppmana henne till att göra allt, hvad som står i hennes makt, för att förmå grefven icke sky något medel, som kan behöfvas för den helige fadrens beskydd. Läsaren har åtskilliga gånger hört nämnas den nya parisertidningen La France, hvilken utgifves af kejsar Napoleons förtrogne hr de Lagueronniere och ej utan skäl anses vara från högre ort vingifven. Detta har äfven gjort, att bladet redan väckt stor uppmärksamhet och ofta citeras af de utländska tidningarne. Det första numret deraf utkom d. 8 Aug. och innehöll ett längre manifest, hvari hr Lagueronnicre utvecklar sina åsigter om Frankrikes inre och yttre politik. Detta manifest tros hafva blifvit af kejsaren på förhand granskadt. Om den inre politiken heter det, att man bemödar sig om att förfalska den kejserliga regeringens ursprung och principer, och den formeln uppställes: Despotismens och revolutionens förening i en populär och militärisk monarki, hvilken är despotisk inuti landet och revolutionär i utlandet. Men härpå svarar hr Lagueronniöre med sina vänner: Föreningen af den suveräna myndighetens prerogativer och ett fritt lands garantier under en regering, som af sitt ursprung, sin popularitet och sitt rykte hemtar sin kraft till framåtskridandet och det goda, samt sin makt att förhindra alla excesser. På den ena sidan står alltså det revolutionära och diktatoriska, på den andra det konservativa och liberala Frankrike. Det ena är ett kejsarrike, sådant ett parti drömmer sig det (en pik åt prins Napoleon), det andra, sådant Frankrike vill det. Men det förra är helt enkelt den revolution, som icke ändrar sitt mål, utan blott sina medel, som är beslutet, att uppoffra den inre friheten för omstörtandet af sakerna i England. Redan för sextio år sedan gjorde man en gång detta djerfva försök, men då afslöt Napoleon I:ste i trots af jakobinernas bemödanden konkordatet, likasom Napoleon III gentemot de nya revolutionära sträfvandena gifvit ordningens, framåtskridandets och den nationala ärans konkordat. Mot sjelfva Ceesarismen uttalar Lagueronniöre sig på det bestämdaste. Han anser den icke förenlig med det moderna samfundet. Hvad som i detta ögonblick tilldrager sig i Ryssland, der czaren afsäger sig sin myndighet; i Österrike, der man genom tiheten vill godtgora olycksfallen, i Preussen, der man efter grundläggarens tradition benödar sig om att skapa sig ny kraft, lemnar bevis för, alt det icke är någon annan politik in den franska, som ingifvit dessa ädla sträfvanden. Under dylika omständigheter gifves let icke något Europa, som är beredt till inderkastande och slatveri. Drömmen om en iniversalmonarki, som nödvändigt beungas at sarismen och hvilken skulle draga ett allnänt krig efter sig, måste derföre dunsta bort. Ett revolutionärt kejsardöme är såleles enligt br Lagueronnidre en ombjlighet. Kejsardomets doktrin är den borgerliga och politiska friheten, nationens regelmessiga delagande 1 statslifvet genom den allmänna rostatten, kyrkans oberoende, i förening med tatens rätt, Europas fred genom folkens och konungarnes försoning. Detta är hvad vi alla det konservativa och liberala kejsardönet. Hr L. gitver nu en historisk öfverick at de sista 70 åren och kommer till len slutsatsen, att det är omöjligt for regeingen, att skilja sig från samfundets upplyta klasser. Kejsaren har erkännt detta och lerföre alltid beskyddat samfundets konserva