Göteborgsposten – 13 augusti 1862, sida 2

hennes känslor blifvit absorberade i ett slags blandning af fasa och nyfikenhet, framkallade vid åsynen af den öfverturliga gestalten i den gula dominon. hvilken hon lemnat allena med Fabio i palatsets korridor. Morgonen medfärde dock andra tankar. Hon öppnade nu den biljett som den unge adelsmannen lemnat i hennes hand och genomläste flera gånger de rader, han med en blyertspenna hade skrifvit på papperet. Kunde det väl ligga något ondt, någon glömska af hennes skyldighet i att begagna sig af den nyckel som låg innesluten i biljetten och klockan tic infinna sig i Fabios trädgård? Säkerligen icke säkerligen var slutmeningen i detta bref: Förlita er på min trohet och heder, liksom jag förlitar på er — tillräcklig för att öfvertyga henne, det hon ej kunde göra orätt i att lyssna til sitt eget hjertas röst. Och dessutom låg ju nyckeln till trädgårdsporten der framför henne. De var alldeles nödvändigt att begagna sig af den om icke för annat, så för att lemna den tillbaks till rätte egaren. I detsamma denna sista tanke genomfor hen: nes sinne och besegrade hvarje svagt tvifvel son hon ännu kunde ha hyst, blef hon störd af e hård knackning på gatuporten. Hon blickad genast ut genom fönstret och såg en man i livr. stå på gatan oroligt tittande uppåt huset, för at se om hans knackning väckt någon.