Göteborgsposten – 12 augusti 1862, sida 3

med hvilken regeringen i Washington kan underhandla och som derföre naturligtvis är sjolfstandig. ej längre någon rebellisk hop.— Utanför Richmond råder fullkomligt lugn. MClellan drager till sig förstärkningar och sydtrupperna — ja, som vanligt vet man icke hvad de göra, — En af sydtruppernas officerare har till en förtrogen vän i Paris genom bref med anspråk på tillförlitlighet uppgifvit, att nordtrupperna i slaget vid Richmond förlorat: 80 kanoner, 200 fornaglade kanoner, 1,700 muläsnor, 2,500 hästar, 62,000 vapen, olika förråder för 6,000,000 dollars värde, en ballong, 2 generalmajorer, 6 brigadgeneraler, 13 öfverstar, 180 andra officerare, 11,000 fångar. Nordstaternas innevånare hafva lyckliggjorts med ett nytt pappersmynt, som har den minsta valör verlden ännu sett hos dylika penningar, nemligen en cent af en dollar (4 öre). Dessa nya sedlar utfärdas i form af postmärken, för att hafva något praktiskt värde, men praktisk användbarhet sakna de, emedan det ej finnes något gummi, hvarmed man skulle kunna sastklistra dem å bref. Den stora allmänheten anses dock med en viss motvilja betrakta detta nya mynt, och nordstaternas regering gisslas skarpt af de engelska tidningarne, som påstå detta nya pappersmynt endast endast vara ett nytt bevis på den stora financiela förlägenhet hvari nordregeringen sig befinner. Att äfven i Ryssland det amerikanska kriget kommer att vara af ej ringa verkan, synes bl. a. af följande bref från Petersbur gunder d. 31 juli: Kriget i Amerika har utöfvat ett skadligt inflytande på våra fabriksintressen, fastän bomullsförbrukningen i Ryssland är obetydlig i jemföretse med den uti England och Frankrike. Ryska fabrikanterna hafva till högt pris köpt all den råbomull som kan fås i Bokhara och Khiva. I närvarande stund äro 2,000 hästar, lastade med bomull, på väg från Khiva till Orenburg. Slafbefolkningen i Amerika har skickat en deputation till Siberien, för att begära en gynsam plats vid Amurfloden, der den vill anlägga en koloni. Slafinnevånarne i Nordamerika skulle emigrera i massa (), om de kunde finna plats på nämnde flods stränder. Ryska regeringen är gynsamt stämd för planen. Hon har erbjudit sig skola garantera land utan ersättning åt kolonisterna och tillåta dem lefva der i tjugo år, utan att betala skatt. — Planen skulle ej vara så illa för ryska regeringen, som derigenom skulle helt plotsligt kunna få ett ödsligt land bebodt; men om den låter sätta sig i verket, är en annan fråga. Underrättelserna om skörden låta ogunstiga från Ryssland, som lidit af torka. Höskörden är alldeles misslyckad och flera egendomsegare äro redan nu tvungna att sälja siva kreatur. Lasaren har gång efter annan hört talas om det krig, som rasar i det lilla furstendömet Montenegro i nordvestra delen af Turkiet. Det vill synas som om turkarne nu kommit i besittning af detta bergland, hvars hjeltemodiga befolkning dock försvarar sig af all förmåga. I ett bref från Wien till eser Zeitung läsa vi några detaljer: Slutligen kan jag meddela er pålitliga data angående det blodiga slag, som nyligen stått mellan Turkiet och Montenegro, och hvilket jemväl synes ha varit asgorande. Fredags eftermiddag d. 18 juli anpgrep Omer med Abdio, Derwischs och Husseins 3:ne armåkårer, tillsammans 50,000 man, de förenade montenegrinerna under Mirks och Vukotik — 15,000 man starka — mellan Orea Lukka och Turcillo på linien från Bielo Paulovicki. Turkarne rusade med bajonetten in på fiendens nästan omtagliga ställning, hvilken de eröfrade lördags afton d. 19, dock med en törlust at ungefar 2,000 döda och lika många sårade och saknade. Montenegrinerna, hvilka äfven törlorade inemot 400 man, drogo sig tillbaka ull den stärka försvarslinien vid Sagaraz, hvilken de redan tidigare befästat. Sedan de lemnat ställningen vid Bielo Paulowicki, passerade de genom en bergedefil, och dit vågade turkarne icke forfolja dem. Om måndagen d. 21 juli ryckte Omer Pascha mot Sagaraz, och nu börjades en rasande kamp, om hvars utgång någon officiel berättelse ej finnes, men montenegrinerna äro sannolikt i gruud slagna. Sedan krigets början ha inemot 8,000 montenegriner fallit; hvad angår krigarne, äro de sista hjelpkällorna uttömda, och i de stridandes leaer finnas tillochmed gubbar af öfver 70 år och gossar under 14. En tryckande tystnad råder öfver montenegrinernas hufvudstad Cettinje, der man uppgifvit allt hopp. Ingen vågar tala om hären och framtiden. Farsten, som redan någon tid förutsett sin undergång, vandrar nedslagen och tankfull omkring. Enligt senare underrättelser hafva underhandlingar om stillestånd förts mellan turkar— 2 2 Aa el na aah maAntnann. —