Göteborgsposten – 9 augusti 1862, sida 1

2 —T————7——55—5— — iognomi än förut. De eljest jemförelsevis tomma satorna och torgen hafva varit öfverbesolkade; nan har ej på vanligt Goteborgsmanår förstuckit sig hemma, man har velat se och ses. Staden har plötsligt förlorat sin småstadskaakter och fått en anstrykning af åtor stad!, något hvarefter man så gerna fikar, men hvilket endast kan realiseras med Ullbjelp af nyikenheten. Allting är dock öfvergående, och nåästa vecka skola vi troligen hafva åter samma stilla och stela lif, som förut, då nösena och folkhvimlet inskränka sig till ensliga promenader i den mer än lofligt tråkiga Trädgårdsföremngen och ett hvilande å sandöknen Brunnsparkens små soffor. Men låtom oss gå i ordning med beskrifningen af veckans märkvärdigheter. Vändom oss då först till Larsmessomarknaden. Den har i fordna tider varit af särdeles stor betydenhet för Göteborg; men den är numera, liksom alla marknader (Fastingen, Distingen, Hindersmessan, Persmessan c ej undantagna) en fallen storhet. Lättade kommunikationer och stigande industri hafva gjort marknaderna ötverflödiga: man kan nu när som helst i en stad göra samma inköp, som man eljest sparat till marknaden, och det enda egendomliga som återstår för denna är hästbytet och fyllan. Ovanligt beskedligt har den senare under denna marknad uppenbarat sig. Det är eljest en allmän klagan öfver, att fylleriet tilltagit i städerna efter utgifvandet af senaste bränvinsförfattningen, och deröfver är ej mycket att undra. Ty då hvarje kommun har rättighet att bannlysa utskänkningoställena, och de flesta landtsocknar så ock gjort, är det naturligt att bonden, då han en gång komme till staden, der krogar vinka i alla vrår, skal efter långt fastande göra sig en glad dag Han skulle eljest ej så ,ärendet utträttadt Den observation har man dock gjort, att desse tillfällen till öfverlastning alltmindre begagna: af allmogen, och det vill deraf synas som lag stiftningen i detta fall beträdt den rigtigt stråten, på samma gång den, genom bränvins afgifternas anslående åt kommunerna, vädjat til deras hederskänsla gent emot egennyttan Sanat är visserligen, att dessa inkomster be tydligt höjt våra städer, hvilka derigenom set sig i stånd att bevilja förut otänkbara anslag till städernas bästa, såsom för folkskolorna gaslysning, vattenledningar, trädplanteringa etc.; men derlöre förbiser ingen att dessa in komster äro ej allenast tillfälliga, utan dessuton en extra bankoskatt å suparen, hvilken jus genom denna afgist skall lära sig att upp skatta det dyrbara lif han för. Ånnu tord tiden ej vara inne atv stänga hvarje krogdör (det gamla supareslägtev måste först sup ihjel sig!), men den tid skall väl ej vara si långt aflägsen, då man drar sista konseqvense! af bränvinslagsuftningen. Men åter för ett ögonblick till vår mark nad. Det såges visserligen att denna skal räcka i åtta dagar (och sålänge stå äfven d gamla hederliga marknadsstånden nedom Ba zaren å Kungstorget, lika sega och föråldra de som våra fyra riksstånd), men på marknads afton och första marknadsdagen afgöres docl egentligen hela marknaden. Då går slafhan deln för sig samt väf-, fisk-, träoch krea turshandeln. Vi nämnde slafhandeln, och san nerligen man kan gifva annat namn åt de uppträde, som första marknadsdagen erbjude sig å Gustaf Adolfs torg, der några hundr stycken tjenstsökande af båda könen expone ra sig, med sina orlofssedlar eller prestbety. i handen, för en närgången publiks alla åt göranden. Liksom slafhandlaren undersöke ögon, tänder och alla kroppsdelar på de per soner, hvilka han spekulerar på att köpa, gå äfven här en del råa menniskoköpare me