Göteborgsposten – 7 augusti 1862, sida 1

—e— esse rade att mademoiselle Virginie höll sig helt nära intill, liksom nyfiken att uppfånga några ord af samtalet emellan Brigida och honom sjelf. Han lyssnade derför i sin ordning då de båda qvinnorna långsamt fortsatte sin väg framåt, och hörde italienskan yttra till sin följeslagerska: — Virginie jag vill hålla vad om en ny klädning att Fabio dAscoli gifter om sig. Fader Rocco ryggade tillbaka, då han hörde dessa ord, liksom hade han trampat på eldkol. — Min egen tanke! hviskade han nervöst för sig sjelf; min egen tanke, då hon tilltalade mig. Gifia om sig? En annan hustru, öfver hvilken jag ej skulle ega inflytande! Andra barn, hvilkas uppfostran ej skulle bli anförtrodd åt mig! Huru skulle det då gå med den återställelse af kyrkans egendom, på hvilken jag hoppats, för hvilken jag arbetat och bedt? Han tystnade och blickade upp mot himlahvalfvet. Bron var öde på folk. Hans svarta gestalt reste sig orörlig och spöklik i det hvita, stilla månljuset fallande rundt omkring. Han stod så några minuter och hans första rörelse var att vredgad slå handen mot brons bröstvärn. Derpå vände han sig långsamt i den riktning der de båda qvinnorna försvunnit. — Donna Brigida, sade han, jag vill hålla vad om priset på femtio nya klädningar, att Fabio dAscoli aldrig gifter om sig.